Stolt och glad över att vi genomför det här. 

Men åhhh vilka dagar vi haft. Systerstor, jag och Göteborg. Vi fick ett litet ryck och gav oss iväg redan i tisdagskväll istället för på onsdagen som vi egentligen planerat. Bokade en stuga för övernattning i Ullared och dit kom vi fram lite senare på kvällen. En god macka, lite rödvin och massa tragg blev det då. Onsdagen startade vi sen med shopping i varuhuset. Inte mycket förvisso, den shoppingrundan blev en riktig besvikelse men vi kunde ju inte hänga läpp för det utan gav oss istället vidare till Göteborg. Lite mat, vin och en dusch sen var det dax för konsert. Och vilken konsert sen. Jag kan faktiskt inte sätta ord på stämningen som rådde i Lorensbergsteatern. Magiskt är bara förnamnet. Globetrotter, Afzelius gamla band, spelade och sjöng Björns låtar. Det var en helt fantastisk upplevelse och förvisso hade jag trott att det skulle vara bra, men jag hade aldrig väntat mig det här. Sångerna, texterna, musiken gick rakt in i hjärtat. Björns texter gör ju väldigt ofta det men när de framförs såhär blir de så levande på något sätt. Så på riktigt. Äkta. Stundtals grät jag, stundtals skrattade jag och stundtals var jag helt förstummad av upplevelsen. En upplevelse jag aldrig kommer glömma.

 

Efter konserten gick vi tillbaka till hotell bellora där vi bodde. Vi lyssnade på Affe, tog ett glas vin till och bestämde oss sen för att gå ut en sväng. Vi landade på bishop, beställde in varsin öl och sen hade vi en fantastiskt trevlig kväll i Göteborg. Ja jag kommer leva länge på det här. 

 

Igår blev det en sväng i Göteborg innan hemfärd. Vi avslutade hela besöket med att besöka Björns grav. Och även om det var ett väldigt fint besök så kände jag mest mig tom och besviken. Hans död var så fruktansvärt onödig. Hans sånger och texter är fortfarande aktuella, ja kanske mer än någonsin nu. Vi behöver Björn, hans engagemang och hans musik. Och även om han lämnade en hel skatt av låtar att lyssna till så kommer jag alltid undra över vad hans skulle skrivit för texter idag. Hur skulle de låta och hur skulle de beröra? 

 

Glad är jag iallafall över de här dagarna, över dessa minnen och över att jag har världens bästa storasyster ♡

Listan på det som känns gott i livet kan göras lång nu. 

Shoppingglädje är däremot inte sann och innerlig lycka har jag hört. Men att cykla kan iallafall vara det, det vet jag med säkerhet. Så idag köpte jag mig förhoppningsvis många härliga, framtida, lyckliga stunder. En ny cykel har stått på önskelistan länge. Och på listan över vad jag faktiskt, på riktigt, behöver. 

Så jag känner lycka över min nya vän. Rosa och alldeles blänkande ny står den nu tillfälligt i hallen. En cykelhjälm fick visst också följa med hem från cykelaffären och jag ska faktiskt se till så att den kommer till användning. Cykelhjälmar får visserligen inga skönhetspoäng. Men det får inte krossade huvuden heller. 

Igår var vi hos Jon och Caroline. Kollade mello och åt gott. Allas favorit var Hasse Andersson, men Måns vann och det fick ju bra det med :)

Idag barnkalas för Alicen. 15 kalassugna kids i en gympasal var perfekt. Vi hade hyrt kulltorpsskolans gymnastiksal, fixat lite lekar, korv med bröd, fika och annat smått och gott. Hellyckat. Nöjd Alice. Nöjda föräldrar (som slapp ha kalajset hemma). Och då blir man så där varm i hjärtat när man ser alla kompisar runt henne. Vår flicka. Alla har kommit dit för hennes skull. 

Jag har återgått till arbete och världens bästa mamma och Bojje är hos Linus om dagarna. Han får absolut inta vara ensam för mig. Denna veckan också ska han vara hemma från skolan den får han återgå dit. Med restriktioner. Inget spring, ingen stress, ingen gympa eller fysisk aktivitet. Om några veckor ska han tillbaka och göra ultraljud på hjärtat samt arbets-EKG och då förhoppningsvis ser allt bra ut och livet kan återgå till det normala fullt ut. 

Förövrigt är det lite spänning i luften idag. 

Tummarna. 

Fy fasen jag har nu upplevt det värsta jag varit med om som förälder någonsin, utan tvekan. Linus blev riktigt sjuk natten till tisdags. Han var hos Anders men smsade mig att han inte kunde sova och att han hade jätteont i hjärtat. Han ville inte väcka sin pappa(!!) men jag hörde såklart av mig till Anders och det visade sig att Linus var riktigt riktigt dålig så de körde in direkt. De tog en massa prover på akuten och ett av dem som visar på nåt hjärtenzym var inte bra. Värdet på det skulle vara 15 och Lilliz hade nästan 600 när han kom in och det fortsatte att stiga ytterligare. Så han blev inlagda och omhändertagen på hjärtintensiven. Snacka om urladdning. Inombords var jag helt hysteriskt men inför Linus försökte jag behålla lugnet. När läkaren kom ut och pratade enskilt med Anders och mig rasade jag däremot. Jag svettades, frös, höll på att svimma. Försökte förgäves koncentrera mig på hennes ord om att Linus är på bästa stället och att de har full koll på honom nu. Under tisdagsförmiddagen gjordes ytterligare undersökningar och de tog prover på honom regelbundet. Efter ultraljud och röntgen konstaterade man en inflammation på hjärtsäck och hjärtmuskel.. 

Han var med på match i söndags trots att han var lite kass och inte mådde hundra. Vi bestämde först att han inte skulle men sen ringde han igen och ja..  tjat och övertalning. "Ställa upp för laget, mår inte så dåligt idag, de har ju ingen annan målvakt och det är en viktig match...blabla" Jag sa till slut ok om du INTE har feber. Han sa att han inte hade det men jag antar att han aldrig kollade. Läkaren vet inte säkert om detta hänt pga det eller om det hade hänt ändå. Men risken ökar ju betydligt. Och jo, jag känner mig helt värdelös som inte stoppade honom från match..

I lite mer än ett dygn var vi på hjärtintensiven innan vi blev flyttade till barnavdelningen där vi nu befinner oss. Naturligtvis har jag varit med honom hela tiden och jag sover såklart med honom här. Linus är fortfarande uppkopplad och övervakad via EKG av HIA men vi ligger på barn. Först var jag glad över flytten för om ens barn nu måste vara på sjukhus så känns ändå hjärtintensiven inte som den avdelning man vill tillhöra. Nu vet jag inte. Känns som att de har noll koll här. Vad som händer framöver vet jag inte riktigt. Klart är att Linus inte på något sätt får anstränga sig under lång tid framöver nu, det kommer bli fler undersökningar och när han kan återgå till skola har jag ingen aning om. Vi får se vad doktorn säger idag, för även om personalen här mest lyser med sin frånvaro så antar jag att de har någon form av rond under dagen. 

Just nu sover min lilla Tuta. Han mår förtillfället ok även om han inte lyckas dölja för mig att han faktisk är lite skärrad. Hjärtat. Där vill man inte få några som helst sjukdomar konstaterade. 

Älskade unge min som du skrämt mig! Och ja, jag är fortfarande väldigt orolig. 

 

Min lilla Lilliz ♡