Jag är gravid i vecka 27, sista veckan i andra trimestern. Jag vet inte riktigt hur det känns.. Alltså det känns givetvis underbart-härligt-fantastiskt, men samtidigt bara galet liksom. Iblad kommer jag på mig själv med att glädjas över att jag passerat v.12 och den största missfallsrisken. Hallå..det var 15 veckor sedan! Sedan dess har fostret blivit ett barn, hörseln har utvecklats, ögonen kan öppnas och slutas, bebis vikt har ökat x 50(!), h*n är ca 28 cm längre och enligt amerikanska forskare kan nu Bebis drömma! (Hur kan man undersöka det och vad tusan drömmer en bebis i magen om??!! Fostervatten, navelsträng och moderkaka?? Hmm..erfarenheten är ju minst sagt begränsad). Ja som sagt..det känns galet, allt känns galet, det finns verkligen en bebis i min mage och jag är fortfarande förundrad över att det blev så till slut. Lyckan vill liksom inte lägga sig och bli ett "normal-tillstånd." Det känns fortfarande så sjukt underbart och varje gång bebis sprattlar till därinne påminns jag dessutom om att det faktiskt är sant.

Jag har funderat över fördelar med IVF. En fördel är att det aldrig finns några tvivel om huruvida önskad bebis är. Dessutom lär man sig värdera saker å ting i livet annorlunda. Jag tar mig ofta tid till att tänka på bakåt på vår tid som "ofrivilligt barnlösa" (jo det heter så trots att vi har barn på olika håll sedan tidigare.) Man är totalt utlämnad i den situationen, det är inget du kan påverka själv. Det fanns stunder då jag kände att min egen kropp var till låns - ett verktyg som skulle användas enligt läkarnas ordinationer.. hela livet stod på vänt och ovissheten var nästintill outhärdig. Föreställ dig att du köper en resa till ospecificerad ort och då menar jag verkligen ospecificerad. Kanske kommer du till dina drömmars mål, kanske kommer du till en öde ö och i värsta fall behöver du inte ens packa.. Jag visste aldrig då om vi skulle få gå framåt eller bara kliva tillbaka.. Det sägs att ens riktiga vänner visar sig då man har det som jävligast, det stämmer,  det finns underbara människor i min omgivning som bara fanns där då, som frågade, som lyssnade och som talade om för mig att  jag om någon hade ork - när jag inte ens själv visste om det.

Då och då passerade en snabb, men olustig tanke förbi: "Inse för fan Amanda..GE UPP." Jag lyckades slå den ifrån mig, lät den passera snabbt - grät en stund och förbannade hur jävligt livet kunde vara. Sökte tröst och fick det hos min älskade Mattias (varför tvivlade aldrig han?!!) skickade ett "jag-tycker-synd-om-mig-själv-sms" till en nära vän och passade på att gråta lite till..

Kanske är det därför jag förundras och glädjs så otroligt över Liten i magen idag. För lika jävligt som livet var DÅ, lika underbart är livet NU och visst är det väl sant att vår historia påverkar både nuet och vår framtid..