JAAAA nu är hon äntligen här!!! Som vi har längtat, hoppats och väntat.. allt det känns så långt borta nu - för nu är hon äntligen hos oss. Alice  föddes med planerat kejsarsnitt i torsdags d. 3/1-08  kl 8.59. Hon vägde då 3810 g och är 51 cm lång. Allt gick jättebra och världens mest underbara flicka har vi fått...

Jag är så lycklig!!!

Så underbar!

 

Jag älskar dig min flicka <3

 

Att vår bebis skulle födas den 3/1 hade vi vetat ett tag då det var bestämt att det skulle bli ett planerat kejsarsnitt. Dagarna innan nyår var det ändå lite spänt, man kan ju planera ett snitt – men det finns ju ingenting som säger att inte förlossningen sätter igång tidigare. Hur som helst så var det ganska skönt då klockan passerade tolvslaget nyårsafton, ville ju gärna att bebis skulle få födas tidigt på det nya året istället för sent på det gamla. Nyårsdagen var seg, jag packade BB-väskan med det jag trodde skulle behövas och sen röjde jag på som tusan här hemma för att få tiden att gå. Rensade avloppet i badrummet, städade hela toaletten från golv till tak, fixade och grejade tills jag var helt slut och sov faktiskt en hel del den natten. Sen kom den 2/1, som förmodligen är den längsta dagen i mitt liv. Att bara vänta och räkna timmar gör inte att tiden går fort precis, men jag kunde inget annat göra – fick liksom ingenting gjort. Var en liten runda på EKO och köpte lampor till köket, samt en del saker som packades ner i necessären inför BB-tiden. Jag ringde även BB och fick veta att vi skulle vara på plats kl. 06.00 nästa morgon. På kvällen den 2:e berättade vi för pojkarna att vi inte skulle vara hemma då de vaknade dagen därpå därför att lillasyster/lillebror skulle födas då. Vi berättade om att det skulle bli kejsarsnitt, att Mattias mamma skulle komma hit till dem och att de skulle få hälsa på bebisen och mig på sjukhuset senare på kvällen. Linus blev orolig för snittet, han var rädd att jag skulle få jätteont och så kände han sig inte redo för att bli storebror redan nästa dag sa han. Vi pratade om att det säkert skulle gå hur bra som helst och till sist kunde han somna.

Men somna… det kunde inte jag. Efter att jag duschat och tvättat mig med en speciell sorts tvättsvamp som jag fått med hem den dagen vi skrevs in på sjukhuset, låg jag i soffan och slötittade på tv, löste ett par sudoko, läste lite.. men trött blev jag inte! Strax innan kl två gick vi i alla fall in i sovrummet och Mattias fick lite sömn. Själv låg jag vaken och funderade. Kändes märkligt att veta att vi inom några timmar skulle ha vår bebis hos oss. Dessutom var jag ganska orolig och rädd inför själva operationen, det var ju helt okänt för mig och naturligtvis funderade jag på hur vår bebis skulle må. Kl 04.30 ringde klockan, gick upp och duschade igen – samma procedur med tvättsvampen och sen drack jag lite kaffe. Frukost var det inte tal om då jag ju skulle vara fastande inför operationen. Gick in och pussade på pojkarna, stod kvar en lång stund och tittade på mina älskade underverk som sov gott innan vi tog BB-väskan och gav oss iväg. Stängde dörren och tänkte att nästa gång jag kommer hem är det tillsammans med vår bebis.

Det var kallt ute – inte minusgrader, men det var nästintill nollgradigt och det var iskalla vindar. Så småningom skulle det även börja snöa. Vi parkerade bilen vid akutmottagningen eftersom vi var tvungna att gå in det hållet. Tog hissen upp till BB och möttes där av Renée, barnmorska. Vi fick ett rum, nr 18, sen bar det ner till förlossningen för att göra ett ultraljud. Det var Mats som jobbade (”vår” läkare som vi träffat på massor av gånger under vår kamp för att få en bebis) Kändes kul att få träffa honom nu så nära målet. Mats visade oss vår liten på skärmen, tänk så många gånger vi sett henne på den bilden och snart skulle vi ha henne i famnen, han lyckoönskade oss och sen gick vi tillbaka till BB. Maria (underbar barnmorska) tog över efter Renée som skulle sluta sitt nattpass. Maria kopplade dropp och jag fick dricka någon äcklig sörja som tydligen skulle neutralisera magsyran. Vi fick massor av information och jag var vid det här laget ganska så rädd. Mattias bytte om till snygga gröna op-kläder, det gjorde även Maria och en undersköterska som hette Linnea, som också skulle vara med vid snittet. Kl. 07.45 skulle vi vara nere på op. Nere på operation fortsatte förberedelserna. Jag fick flytta från min säng till en bår, elektroder kopplades för övervakning, ytterligare en kanyl sattes i armen för dropp och så småningom kom narkosläkaren som skulle ge mig epiduralen. Först fick jag lokalbedövning i ryggen och sen tog det ganska lång tid för läkaren att hitta rätt när han skulle lägga bedövningen. Vet inte hur många försök han gjorde, men jag är säker på att det var mer än ett i alla fall, han hade en underläkare med sig som han förklarade alla turer för. Ont gjorde det inte, men vetskapen om vad de gjorde kändes lite obehaglig. Jag kommer ihåg att det var folk överallt i operationssalen. Barnmorska, undersköterskor, narkossköterska, narkosläkare, studerande, två läkare som skulle göra själva ingreppet… Jag hade ingen direkt överblick från min bår, men tror att det var 12-13 pers i rummet. När epiduralen var lagd domnade mina ben ganska så fort. Narkosläkaren testade genom att stryka is på mina ben och det var en märklig känsla, jag kände ju liksom beröringen men inte kylan. Därefter var det dags för Emma och Helge att ta över, det var de läkare som skulle utföra operationen. De informerade oss ytterligare om själva ingreppet och berättade för oss att när vi hörde ett sörplande ljud så var det nära… det var då man sög fostervattnet ur livmodern.

Väl på operationsbordet fick jag ligga med armarna ut åt vardera håll, blodtrycket mättes konstant och vid något tillfälle började jag må lite illa. Narkossköterskan gav mig något mot illamåendet i en av kanylerna som satt i handen. Jag var fruktansvärt törstig och kommer ihåg att jag frågade efter vatten flera gånger, vilket jag naturligtvis inte fick. Under själva operationen upplevde jag att det var väldigt tyst i operationssalen. Tystnaden skrämde mig lite, undrade liksom om något var fel – men alla bedyrade att allt såg bra ut och att allt gick enligt planerna. Plötsligt började det klia förfärligt på hela kroppen, väldigt vanligt tydligen och jag har för mig att det berodde på bedövningen. Ny vätska i en av kanylerna och klådan lindrades något. Det kändes som en hel evighet, alla var djupt koncentrerade, narkossköterska stod vid min sida och pratade lugnt med mig hela tiden och så kom då äntligen det sörplande ljud som vi väntat på. Nära, nära, nära… Spänningen var påtaglig och det kändes som om tiden stod stilla. Inuti mig var det optimal känslokaos. Oro, förväntan, spänning, rädsla, glädje.. allt i ett enda virrvarr, det var svårt att få ordning på tankarna. Så hör jag någon säga att: ”Nu är snart bebisen ute.” Kort därefter hör man någon säga GRATTIS, därefter hör jag henne gny och sen kommer Maria fram och håller vår underbara flicka mot mig. Det första jag kände av henne var hennes hand mot min mun, jag pussade en sval, klippig hand vars doft jag aldrig kommer att glömma. Direkt efter fick jag hennes kind emot min och jag pussade henne igen, tog hennes lilla hand i min, drog in doften av henne och tittade på henne mellan tårarna som flödade på mina kinder. Alla i operationsrummet gratulerar oss, det är uppsluppen stämning, men själv kan jag knappt viska fram ett hörbart tack, jag bara gråter av lycka. Att få se, uppleva, röra vid och känna vår efterlängtade flicka var så otroligt stort, det går inte att i ord beskriva den glädje, tacksamhet och lycka jag känner inför henne…

Kl 08.59 den 3/1-2008 kom vår älskade Alice äntligen till oss.

När jag fått se, känna, krama och pussa Alice en kort stund så tog Maria och Mattias ut henne på skötbordet, där de torkade av henne, klippte navelsträngen, mätte (51 cm) och vägde henne (3810g). Sen kom de in till mig igen och Mattias satt bredvid mig med vår dotter i famnen medan jag syddes ihop efter operationen. Det tog en god stund, sen kom Emma och Helge och berättade att allt gått enligt planerna, de gratulerade till flickan (som för övrigt var Emmas första förlösta flicka vid ett kejsarsnitt) och därefter fick jag lämna operationssalen. Jag rullades ut till rummet utanför själva op-salen, flyttades tillbaka till min säng och väl där i fick jag äntligen min dotter i famnen.

Tårarna fortsätter att rinna, jag kan inte ta blicken ifrån henne, jag kan inte riktigt förstå att hon är här, att hon är vår. Det är Alice vi har väntat på, hon gör livet så fulländat, komplett. Det var för att få uppleva henne som vi fick ta den brokiga vägen fram till graviditeten, men ingenting av det spelar längre någon roll. Det fanns en mening med alltihop, det vet jag säkert nu när hon äntligen är här.