Jaha det här var ju just snyggt. Mådde kasst redan när jag körde till jobbet igårkväll. Antar att det är en rejäl magkatarr. Strax efter tre tyckte mina kolleger att jag var så blek och hängig så de såg till att jag blev nerbäddad en stund. Halv fem imorse fick jag köra hem, då hade jag lyckats med konststycket att kräkas på jobbet. Inatt stanna jag hemma.

Inte konstigt om magen spökar. Tempot är för högt. Igår träffade vi iaf prästen (Ida) som ska viga oss. Det är nära nu! Kändes bra att sitta och prata med henne en stund, vi landade återigen i känslan kring varför vi vill det här och varför det är så rätt. När vi stod där i kyrkan fylldes jag av det enorma lugn som bara min älskling kan få mig att känna. Och jag tänkte att det inte spelar någon som helst roll hur det kommer att bli. Missförstå mig inte - jag är jätteglad för alla våra nära och kära som vill dela den här dagen med oss, som kommer att närvara i kyrkan och vara med efteråt på festen, som kommer skratta och fira med oss, jag uppskattar det oerhört. Samtidigt känner jag att det kunde precis lika gärna varit bara jag och Mattias den här dagen. Jag, han, kärleken och känslan av samhörighet.