Japp som delar av rubriken lyder, idag har jag jobbat. Ett bra valt tillfälle, Alicen fick nämligen stelkrampspruta idag. Och det där med spruta överlämnar jag mer än gärna till hennes pappa. Jag klarar det helt enkelt inte. Jag har aldrig varit med och tagit spruta på pojkarna heller. Fy f-n det gör ju ont. På mitt barn, hemska tanke!  Sist de stack Alice satt jag med händerna för öronen i väntrummet och nästan bölade. Det hade gått bra idag iaf. Hoppas nu bara hon slipper ha ont, få feber och/eller andra biverkningar. Vad som inte gick lika bra var vägningen. Alice hade gått ner i vikt sedan kontrollen för en månad sedan. Inte bara dippat på viktkurvan, utan tappat i vikt. Inte konstigt, hon äter oerhört dåligt och det har oroat mig ett tag. Har tyckt att hon blivit så smal. Men vad gör man?! Hon petar misstänksamt i all mat. Hon kniper med munnen och totalvägrar äta när hon inte vill. Nu får det absolut på bli extra viktkontroller. Suck, kan man leva på korv och makaroner?!

Jobbet då? Jo, det var kul att jobba. Kul att träffa barnen, kul att träffa kollegerna och faktist ganska skönt att komma hemifrån några timmar och för en stund slippa fokusera på det dagliga görat här.  Missförstå mig dock inte för jag är definitivt inte klar med min mammaledighet. Frågan är om jag ens kommer vara redo när det verkligen är dax? Kommer jag någonsin att känna mig redo att återgå till mitt gamla jobb? Jag tror inte det. Handlar definitivt inte om kolleger eller arbetsplats,  det handlar uteslutande om att jag känner mig väldigt väldigt färdig med arbetsuppgifterna. Jag vill göra något annat. Punkt. Under föräldraledigheten har jag haft en svag förhoppning om att längtan och suget efter att komma tillbaks till jobbet skulle infinna sig igen. Det har den inte gjort. Och det kommer den förmodligen inte heller att göra. Kanske jag i framtiden åter kommer vilja jobba med det jag gör idag, men inte nu. Jag arbetar med barn, de viktigaste individerna i världen. Då duger man inte om man går till jobbet enbart för att hämta ut lönen. Då behöver man mer än bara jobba, man behöver göra ett bra jobb. Det gör man inte om man i tanken är någon helt annanstans. Problemet är det att man idag inte byter  jobb hursomhelst. Finns liksom inte jobb i överflöd förtillfället. En sak är dock säker, jag måste börja anstränga mig för att komma vidare. Jag måste mer än bara titta på jobbannonser.

Annars kommer jag panika om ett tag och det tänker jag f-n inte tillåta mig. Jag ska njuta av min mammaledighet, det återstår ju faktiskt åtta hela månader :) även om jag drömmer om att få vara hemma med Alicen tills hon fyllt minst  två :)

Usch, jag är en egomamma. En riktigt självisk egomamma. Jag vill ha alla föräldradagar för mig själv :P Avskyr debatten om att dela lika (jo jag tror att det är BRA för barnet) men jag vill INTE. Jag kan inte se mig själv vinka hejdå till Alice för att åka till jobbet och sen inte komma hem förrän framåt kvällen, varje dag. Det handlar definitivt INTE om tvivel på Mattias förmåga att ta hand om Alice, hon skulle ha det alldeles förträffligt tillsammans med sin pappa hela dagarna. Kanske t.o.m för bra :) De avgudar varandra, de är bundisar och Alice väljer ofta pappa före mig. Men jag vill ändå vara hemma med henne. Jag är som en tjurig treåring som vill sno åt mig allt godiset för mig själv. Jag fullkomligt älskar att spendera dagarna tillsammans med Alicen. Jag trivs dessutom ypperligt med att träffa mina föräldralediga vänner och deras bebisar, att babysimma, babysånga, vagnpromenera och njuta av vår alldeles egen underbara Stjärna varje varje dag. I Lööööve it!!