Söndagkväll och huvudet fullt av tankar. Söndagsseg och funderig. M jobbar inatt, grabbarna är hos sin pappa. De ska sova där för han ska resa iväg imorgon och vara bortrest i över en månad. Jag dömer honom absolut inte, men jag hade aldrig fixat att vara utan mina barn så länge. Fast det är jag det och alla är vi olika.

Har mest suttit och funderat på livet ikväll. Å det där lät ju väldigt djupt... men det känns som om hela mitt liv tagit en ny vändning de senaste åren. Är det sedan Alice kom kanske? Flera som tidigare stått mig väldigt nära har jag nu en förändrad relation till. Likaså har andra relationer fördjupats. Sen finns det dem som alltid finns där och alltid funnits där. Oavsett vilken fas eller vilken situation man är i, i livet.

Jag vet att jag förändrades oerhört under tiden vi försökte skaffa barn (jävla uttryck, det är inget man bara skaffar så där..) Tidigare uppfattades jag nog som mer öppen och positiv, men den här tiden var fruktansvärt jobbig. Ingenting var längre självklart eller förutsägbart. Dessutom var det jobbigt att prata om. För jag märkte att det var svårt att förstå. Inte alls konstigt, jag förstod knappt själv ibland. Så kom då Alice till slut. Älskade underbara ALICEN. Vår liten, som vi faktiskt inte alls vågat räkna med. Och plötsligt var man i en ny fas i livet. Igen. Jag älskar den här tiden. Samtidigt är jag jävligt tacksam över att jag får uppleva den. Jag har aldrig tidigare trivts så med mitt liv som under hemmatiden med Alice. Jo jag älskade att vara hemma med pojkarna också, men då var jag i fel relation så det är svårt att jämföra. Och det måste man ju inte heller. Alice förändrade inte bara vårt liv inom familjen, även vårt umgänge och andra relationer ändrades? Varför? Jag vet inte. Jag kan ju bara svara för mig själv. Och jo jag har ändrats. Så är det absolut. But... it takes two to tango...

Kanske har det inte alls ett samband med Alicen, kanske är det bara jag som drar den slutsatsen.

Först tänkte jag inte alls publicera det här inlägget. Jag gör så ibland, skriver och raderar. Att skriva är mitt sätt att få ur mig. Och jag tänkte att just det här inlägget kanske kan upplevas negativt, att jag är bitter, arg, sur eller ledsen. Så är det inte alls. Jag trivs ju med mitt liv. Jag konstaterar bara att saker förändras i takt med att tiden går. Samtidigt skrämmer det en aning. För det finns ju personer i mitt liv NU och relationer som jag inte alls vill ska förändras, åtminstone inte försämras med tiden.  

Jag upptäcker livet med mina barn igen och ser de små små sakerna runtomkring som tidigare bara funnits där. Det är en fantastisk upplevelse. Ett höstlöv kan fängsla Alice långa stunder, hennes egen skugga gör henne helt fascinerad och stjärnorna på himlen kan göra henne alldeles förstummad.


Plockar löv till pappa. Den finaste gåvan man kan få.



Att gå balansgång är inte helt enkelt. Men allt tar sin tid. Och massor av saker ska läras, tränas och så småningom bli en självklar del av livet.