97 år. Det är respektfullt. Och vem kan önska sig mer än att få somna in lugnt och fridfullt efter långt, rikt liv. Saknad och älskad. När jag tänker på dig så slås jag av en hisnande känsla. Jag ser kusiner, syskon, mostrar, morbror, kusiners barn, mamma, mina egna barn, syskonbarn... ALLA beror vi på dig. DU har varit med och skapat oss alla. Vi är många mormor, väldigt många som alla har vårt ursprung i just dig. Och jag är övertygad om att du levt ett rikt liv. Förmodligen betydligt rikare än det vi lever idag...

Jag minns så mycket.

Minns jularna på Tiansgården. Åhus och somrarna där. Kan se dig och morfar i förtältet. Mat. Jämt höll du på. Alltid skulle det bjudas på åtminstone en smörmad. Pikantost och köttbullar. Mormors köttbullar. Ja jag minns Tiansgården. Stora salen och den lite kusliga kyrkan. Som morfar öppnade ibland när man frågade. Jag minns när jag hade bakat och hela köket var nedsvärtat av sot. Du städade undan - innan mamma kom hem och jag minns att du t.om räddade kakorna. Hur i hela friden gick det till egentligen?  Höganäs. Jag var liten, men jag minns. Duvorna utanför ert fönster. Leverkorv och köttkvarnen.  Vattenspelet i finrummet och den rosa soffan. Ja finrummet och goda middagar. På fint porslin. Jag minns köket och Finns i sjön. Morfar spelade och du stod vid spisen. Och jag tror verkligen att du älskade den platsen. Jag minns Strandängen och glass. Kortspel, bingo och utflykter. Och så de där kakorna. Jag är inte särskilt förtjust i kakor, men de där var fantastiska. Jitterbuggar eller vad du kallade dem. Jag minns. Minns så mycket.

Och det är skönt att få tänka tillbaka.

Det är skönt. Även om jag blir ledsen och det gör ont, så är det skönt att ha minnen. Många minnen.

Och jag vet att vi är många. Många som har minnen.



Krama morfar och SOV SÅ GOTT älskade mormor.