Jag borde verkligen krypa ner, men ändå blir jag sittande här. Varför liksom? Antar att det är för att jag verkligen njuter av egentid. Jag behöver det. Ikväll har det dock varit fullt hus här. Caroline, Ebba och Esther kom på besök tillsammans med Lisa (Alices kusin) och Nellie. Vi åt tacos och satt och tjatade en hel del. Barnen lekte så fint tillsammans och behövde inte oss alls. Mys!

Förövrigt är jag inne i funderarstadiet igen ikväll. För bara någon dag sedan sprang jag på en av de mest ytliga människor jag någonsin stött på i hela mitt liv. Det känns så oäkta och det blir bara värre. Som en Anna Anka i en något mildare variant. Och jag tycker det är sorligt. För jag är övertygad om att yta, fasad och jakten på det perfekta är fan så ångestfyllt. Jag menar inte att prata skit, alla har rätt att göra sina val och leva sitt liv och huvudsaken är ju att h*n är lyckig. Men efter vårt lilla samtal slogs jag av att jag verkligen är glad över det jag har och över hur mitt liv ser ut. Jag har långtifrån det perfekta hemmet, långt ifrån de perfekta förutsättningarna i en familj, långt ifrån det perfekta utseendet och de senaste trendprylarna. Men jag har ett liv. Jag har människor runtomkring mig som jag vågar släppa in på riktigt i mitt liv, människor som jag kan visa mig sårbar för och som jag faktiskt känner mig älskad av. För att jag är jag. Jag behöver inte framhäva vad jag har, vad jag gör och vilka jag omger mig med. Min tvättkorg är överfull, min garderob behöver rensas, dörrar och fönster här hemma behöver målas. Vi har en helvetes lång behöver/ska/vill-få-gjort-lista. Men vi mår bra. Jag mår bra. Inte för det jag äger. Inte för det jag gör.

Utan för den jag är. 

Det är värt att tänka på.