Ja jäklar det här ledde till lite hjärtklappning minsann. Grejen var ju det att mitt förra inlägg inte alls skulle publicerats idag. Utan i slutet av veckan när jag låst bloggen. Jag skrev det egentligen under helgen, men redigerade i det idag. Istället för att trycka på "spara som utkast" klickade jag visst på "publicera"-knappen. (TACK Miian för att du hjälpte mig få ordning på det hela till slut!!) Nåja kanske var det meningen iallafall att mina ord publicerades... Kanske är det egentligen "fel" person/personer som bör läsa det jag skrivit. För det är mina känslor, uppriktigt och ärligt. Och ens känslor kan fan ingen ta ifrån en. Jag har stängt inne dem åt helvete för länge...

NU är här låst iallafall. Det känns SÅ skönt. Jag behöver, som ni kanske förstår, ventilera, diskutera och kräka ur mig. Och jag vädjar återigen om att inte diskutera vidare med andra, eller lämna ut mitt lösen till någon. Jag har alltid varit en skrivande person, skriver hellre av mig än pratar. Jag kände att jag behövde ta tillbaka bloggen, skriva för min skull och inte för någon annan. Därför var jag tvungen att lösenordsskydda den.

Åter till mitt förra inlägg:

Idag tog jag upp diskussionen med M. L har varit borta sedan i lördags och jag undrade hur vi skulle gå vidare. M sa att han vägrar låta L komma undan. Han ska be om ursäkt. Jag svarade att jag inte vet om det kommer göra någn skillnad... För de senaste dagarna har jag kommit till insikt med att det här inte längre handlar om ifall L kan stå ut med mig, utan ifall jag kan stå ut med honom... Är det värt det?

I eftermiddags var jag i stan med Alicen. Jag tar upp telefonen och där finns ett sms från L. Ett långt sms där han förklarar att han bad om ursäkt. Att han är ledsen för det han skrev på facebook, att det bara var tomma ord och att han absolut inte menade det. Han skrev vidare att han tog ut sin ilska på mig och sin pappa ist för de som förtjänade den.

Ja, jag vet inte...

Jag har inte bemött hans sms ännu. Självklart ska jag göra det. Å ena sidan kände jag att "jag måste svara direkt", men å andra sidan kände jag att "det dröjde tre dygn, så jag kan också få tänka igenom mitt svar". Men jo jag ska svara, jag är inte dum i huvudet. Självklart ska jag bemöta det han skrivit.

Jag är väldigt glad över ursäkten, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om det finns en annan anledning än den han skrev som gjorde att han skickade sms:et. Jag vet - jag låter som en bitter gammal surkärring, jag borde kanske bara tacka och ta emot. MEN man får beakta att detta varit min verklighet i flera år. Vågar jag tro på en vändning?? Eller är det för bra för att vara sant...

???????