Så sitter jag här igen, som om jag inte har annat att göra, tsss. Alicen är på inskolning och hennes pappa ville följa med, för sen blir det jag som får äran att ta morgondagen. Då ska älsklingen nämligen transportera en hisklig massa porslin till festlokalen. Hmm.."äran" förresten?! Alice ska lämnas ENSAM där då och jag måste vinka och säga hejdå till min lilla flicka. Ingen lätt match, jag vill inte :( Förmodligen kommer Alice glatt vinka tilbaks och säga "pommer nart", men känslan av att lämna henne är vidrig. Det gör ont i hjärtat. Jag och Alice, Alice och jag... så har det varit väldigt länge nu och jag vill inte alls förändra det än. Återigen ilsknar jag till över dumsamhällets sätt att styra in alla barn på dagis. Va fan, jag vill ta hand om mitt barn själv! Jo, hon har en bra förskola, hon är priviligerad att gå i en liten grupp med mycket personal och hon ska var där ytterst lite, men hon ska vara där och det vill inte jag. Vilken tur att åtminstone Alice verkar tycka det är helt ok iaf. Och vilken tur att Vintergatan är ett underbart ställe med fantastisk personal. Lilliz har också haft turen att få gå där, så vi vet vad vi får.

Nej nu ska jag muntar upp mig lite. Måste inse att jag inte kan styra över det här. Jag kan bara göra det jag KAN och det är att se till så mitt barn hamnar på en bra förskola och att hon är där så lite som möjligt. För denna gången KAN jag välja och styra lite. Med pojkarna kunde jag, under en tid,  inte det. Jag var ensamstående och det var absolut nödvändigt att jag jobbade heltid och helst lite till. Då handlade det om att få ihop till nödvändigheter som mat och hyra. Men jag har jobbat så många år själv i barnomsorgen och sett så många barn på dagis som tvingats vara i verksamheten fler timmar än jag själv behövt vara (trots att jag jobbat heltid!) för att deras föräldrar har valt att jobba häcken av sig. Inte för att få ihop till mat och hyra, utan för att kunna ha en nyputsad fasad, senaste tekniken och möjlighet att dra familjen till Mallis varje sommar. Men tro mig, det är inte på charterresor eller skidsemestrar man lär känna sina barn, det är inte då det ska finnas tid att vara mamma eller pappa. Så VI i vår familj hoppar väl över det  helt och hållet och ser istället till så att Alice har korta dagar på dagis och att här finns någon hemma när grabbarna kommer från skolan.  Med en tolvåring i huset (som självklart är mer intresserad av kompisar än mamma) är det lätt att konstatera: Ta hand om era små, använd tiden tillsammans med era barn väl, den är nämligen lånad och på väldigt begränsad tid.