Har haft en underbar dag med lilla Tossen. Pyjamasmys (lång frukost, målat med vattenfärg, läst sagor...) till efter lunch, ett härligt bad tillsammans och sen en tur till Eko på det. Stannade såklart en lång stund vid gosedjuren (Alice fastnar för varenda mjukdjur just nu). Hon la ner tre katter i sin lilla vagn. När vi tittat färdigt sa jag åt henne att hon fick lägga tillbaka katterna. En gick bra. Två med. Den tredje låg envist kvar i vagnen. Så jag fick säga till henne igen: "Nu får du lägga tillbaka den sista katten också Alice vi ska gå " Tossen tittade vädjande å mig och svarade: "Åhh jag blir så ledsen då!"  Hur kan man säga nej till det? Jag brukar säga nej till småsaker bara för att jag ska säga nej och för att hon ska kunna ta ett nej. idag gjorde jag inte det. Katten fick följa med hem och Alice har varit överlycklig hela eftermiddagen. Hon döpte den direkt till Snoffe (som mormors katt) och den delar nu säng med Alice tillsammans med Bovvej och Kattaskrälle (hennes andra katt). På Eko köpte vi också blommor till krukorna här ute som sedan planterades.

Har inte brytt mig om någonting annat idag än att vara tillsammans med Alicen. Det är sådana här dagar jag älskar, men det är också sådana här dagar framtiden skrämmer mig. För hur ska det bli sen?

Ikväll kom mina pojkar äntligen hem och jag har spenderat varenda minut tillsammans med dem. Kollat youtubeklipp tillsammans, skrattat, pratat, sett på tv. Kan man inte få stanna tiden ett slag? Kan man inte bara få ha det såhär jämt? Tillsammans med mina barn mår jag som allra bäst. Finns inget i världen jag hellre skulle välja än att spendera tid tillsammans med dem.

Och just nu känns det som om det varit tillräckligt för mig att alltid ha det såhär.