Efter beskedet om att jag aldrig haft något utomkveds och om att jag skulle bli skrapad för ett vanligt missfall trodde jag att det åtminstone inte kunde bli värre. Jag var övertygad om att detta var slutet på eländet. Så var det tydligen inte, det hade knappt börjat... I tisdagskväll/natt fick jag akutont i magen. Kom som en blixt från en klar himmel. En smärta jag aldrig någonsin varit i närheten av att känna. Jag bara skrek, kved, kunde inte röra mig. Och jag blev livrädd. Mattias ville genast köra in till akuten, men det gick inte, jag kunde inte komma ur soffan. Han ringde mina föräldrar. Sen ambulans. Fick morfin av amb.personalen i omgångar men inget hjälpte. När de lyfte över mig från soffan till båren trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Sen blev det fart till sjukhuset. Minns inte mycket av ambulansfärden, men jag vet att jag svimmade när de skulle undersöka mig på akuten. Det visade en inre blödning i magen och det blev en akut operation. Egentligen skulle de göra ett nytt titthål men jag blev sämre när jag sövts så de fick öppna buken. Vad Mattias vet var mitt blodtryck som lägst runt 65/27. Och det sjönk som sagt ytterligare inne på operation. Därför blev det ett akutsnitt i buken som visade spräckt äggledare och förmodligen ett utomkveds! Tredje gången gillt nu då? Helt sjukt att jag gått igenom två operationer och så har de missat det här! Mår verkligen dåligt. Fick fyra påsar blod under operationen men tröttheten är ändå enorm och jag har aldrig nånsin haft så ont nånstans tidigare. Glad att Mattias ringde ambulans. Glad att jag inte envisades med annat. Spräckt äggledare kan vara livshotande och just nu är jag fortfarande väldigt chockad, har ont och är oerhört trött. Mamma, "pappa", Linus å Mattias var här i em och hälsade på. Men jag är inget trevligt sällskap, är mest trött. När sen Alice och Mattias kom ikväll fick jag ta mig ut i dagrummet för Alice får inte vara på avdelningen. Jag satt och somnade i en fåtölj hela tiden och fick till sist säga att jag inte orkade vara vaken mer, att det nog var bäst om de kommer och hälsar på imorgon ist. Känns förjävligt att inte ha ork att träffa sin familj. Nej jag ska inte förneka att jag är innerligt trött på hela den här skiten. Jag orkar faktiskt inte mer. Jag är ledsen. Riktigt jävla ledsen. Och jag undrar om jag verkligen kan ha fler tårar nu...