Ännu en seg dag på detta tråkiga ställe. Läkaren rondade för en stund sedan och idag var jag övertygad om att jag skulle få komma hem. Äntligen. Hon pratade och pratade och skulle precis gå när jag insåg att hon inte alls sagt något om hemfärd. Så jag frågade själv. Nej hon tyckte inte alls att hemgång var aktuellt idag. Jag höll verkligen på att få ett psykbryt. Jag vet, alla säger samma sak, ta en dag i taget -det viktigaste är att jag vilar och blir frisk. Problemet är att här tar man inte en dag i taget. Här tar man inte ens en timme i taget. Möjligtvis en kvart. Tiden går så långsamt. Jag har faktiskt inbillat mig på riktigt att dygnet fått fler timmar den här veckan. Varför går inte dagarna såhär sakta när man är med sina älskade? Så ja, jag höll på att bryta ihop. Ska jag stanna här ännu längre?! Frågade iallafall om jag kan få komma hem och vara med på Lucas kalas ikväll. Det fick jag, så ikväll ska jag hem. Hem till mitt liv, visserligen bara ett par timmar. Men ändå. Hem.
  

  
*** Så trött på detta ***