Jag har världens bästa föräldrar. Vet faktiskt inte hur vi skulle fått livet att gå ihop utan dem. Det finns liksom inte.

M har jobbat både igår och idag och båda dagarna har älskade föräldrarna mina varit här och hjälpt mig. Från tidig morgon till kväll. Jag kan inte köra barnen till skolan, inte hänga upp en maskin tvätt, inte lasta i undre delen av diskmaskinen, inte lyfta Alice i/ur badkaret, inte dammsuga, torka golvet... och förutom att jag inte kan så är jag fortfarande trött. Var på provtagning idag, mitt HB har gått upp, men är fortfarande för lågt så kanske hänger tröttheten ihop med det. Eller beror det på att jag fortfarande bara kan ligga på ett sätt i sängen, på rygg och därför inte sover särskilt bra om nätterna.

Det är nu två veckor sedan jag åkte in med ambulans och opererades akut, i en vecka har jag varit hemma från sjukhuset Trodde nog att det skulle vara bra nu, men f-n det gör ont fortfarande.  Jaja jag antar att jag inte ska klaga, upprepar återigen - jag lever, snart kommer det här vara ett minne blott. Om än ett jävligt minne och en erfarenhet jag verkligen inte ville ha. Det har gjort förbannat ont på många sätt och det är inte utan att jag känner mig riktigt ledsen ibland.

Till lite roligare saker då! Igår var jag i stan med grabbsen för att fylla på deras garderober. Lucas hittade massa fint, men Linus och jag vi ska inte shoppa tillsammans. (Kanske ingen som ska shoppa kläder med Linus, utan åt honom?!) Han är verkligen en riktig  pre-teen och det är tur att jag faktiskt vet att han tycker om mig lite trots allt - för om blickar kunnat döda.. :) Lika arg och tvär som han är ibland, lika go och mysig kan han vara ett tag därefter. Och det är ju skönt! Konstaterar återigen att det  sannerligen inte är lätt att vara förälder. Förstår att han har det kämpigt nu, det händer ju så mycket i den här åldern. Nu är det definitivt slut med lek och annat som hört barnåren till, nu hänger han med kompisar och de har ett enormt inflytande på varandra. Inte alltid till en mammas fördel...

Alice mår iallafall tipptopp. Hon är fortfarande lite orolig över hur jag mår, frågar ofta "känns det bra mamma och har du ont i magen mamma". Söta tösen min! Idag var det dax för första dagisdagen på jättelänge! Hon har inte varit på Vintergatan sedan i början av juni! Jag har oroat mig lite för hur det skulle gå att lämna henne, men det har varit helt i onödan för det var en mycket lycklig Toss som skuttade in på dagis idag. Ingen tvekan alls, hon brydde sig inte ens om att vinka till mig och "morfar"Bojje. Skönt det!

Lucas har börjat sjuan och går alltså på högstadiet nu. Han trivs som tusan. Och det känns såklart kanon. Själv är jag väldigt glad över att Lucas är hemma den här veckan. Känner att jag verkligen behöver ha alla mina barn under samma tak ett tag.

Livet går vidare, vardagen är igång på riktigt... Jag ser fram emot hösten nu. Älskar att höstmysa med tända ljus och soffkvällar. Älskar att Friskis-svettas under den mörka tiden på året. Så fort jag är lite mer rörlig och känner mig helt ok så ska jag förnya mitt friskis-kort. Jag läääängtar!

TACK mammi och "pappi" för allt ni gör för mig och min familj. Utan er hade vi inte fixat det här. JAG ÄLSKAR ER ♥