Som ni vid det här laget redan vet så är det inte alltid jag känner att livet i den här "familjen" är särskilt enkelt. Det finns en massa tankar som upptar min tid mer och mer kring just detta. För att lugna en del av er direkt så NEJ jag vill inte lämna det jag har. MEN det finns en ständig önskan om att allt skulle vara annorlunda. Jag trivs helt enkelt inte med allt. Dessutom känner jag mig väldigt låst då det inte är mycket jag kan påverka längre. Ibland känner jag verkligen att jag skulle behöva hjälp med hur jag ska förhålla mig till vår situation. För jag vet inte.

Det är så mycket jag funderar på, så många tankar och så mycket oro som tar plats. Ni kan inte ana. Vart f-n vänder man sig?

Exempelvis det här:

Imorgon fyller min Linus år. Stod i affären idag och höll i ett grattiskort till honom. Satte tillbaka det igen efter en liten stund då jag faktiskt inte visste vad jag skulle skrivit på kortet?!! Ja för vilka är det som grattar egentligen?!

En riktig skitsak kanske, men när man har det så här varje dag - dygnet runt... Då är det inte en petitess längre. Åtminstone inte för mig.

Jag är sjukt trött på det här.