Hej och hå och ursäkta att jag verkligen inte orkat, hunnit eller velat uppdatera här. Jodå vi lever och har det bra dessutom. Helgen har gått rasande fort. Som de alltid gör när Mattias äntligen är ledig. Jag vet. Jag måste erkligen sluta fokusera på att han jobbar så mycket helg, men det är svårt. Nu väntar jobb för hans del två lördagar i rad. Jag ogillar det skarpt. FAST att jag avskyr det löser ingenting för oss. Sanningen är den att det känns som om vi inte hinner med någonting om helgerna. Det är på helgen man umgås med andra, det är på helgen man fyller på med må-bra-energi tillsammans, det är på helgen man måste hinna ge barnen (åtminstone skolbarnen) lite mer. Faktum är att vi hinner inte ett skit av det. Vi har bara två tillsammans-helger på sex veckor. Ska vi träffa folk får det planeras i veckor i förväg. Och hur kul är det? För samtidigt vill man ju var lite ledig och inte ha en massa måsten när man äntligen har en ledig helg.

Allt är bra iallafall. Jag har haft en liten svacka. Känt att det här familjeköret tar kål på mig en dag. Känt att jag måste få vara med Mattias om det här ska funka. Jag menar här finns inget självklart, vi är inte en familj som alla andra. För att det ens ska finnas en anledning att stanna i detta så måste vi ha det bra. Mattias och jag. Det har inte funnits tid och utrymme för oss på väldigt länge. Att vårda vår relation.  Så känner jag iallafall. Nej vi har inte det dåligt. Vi har bara inte haft tid att ha det riktigt bra heller. Svårt att förklara det här, men jag vet för jag känner och är i det. 

Drömde ett tag om att bara sticka iväg med Mattias och Alice. Hemska tanke så kan man ju bara inte göra! Så tänker jag direkt... Vi måste ha med pojkarna. Varför tänker jag alltid så?  Eller är det så jag bör/ska tänka? Men vad fan pojkarnas pappa kunde sticka i fem veckor till andra sidan jordklotet utan att känna uns av dåligt samvete. Men det är han. Och inte jag. Jag klandrar inte honom. Jag önskar nog bara att jag också kunde ta för mig lite mer. Vara lite mer Amanda och inte alltid mamma. Jag har alltid dåligt samvete! Förbannade jäkla skit! Kanske handlar det om Alice. För hon hade fått följa med. Men även om vi velat så hade vi ju inte kunnat välja göra på något annat sätt. För  Alice måste följa med. Hon har liksom mamma och pappa på samma plats.

NEJ någon resa skulle det naturligtvis aldrig bli tal om. Dels för att vi helt enkelt inte kan göra så mot barnen och dels för att vi såklart måste lägga våra semesterpengar på att göra något tillsammans med alla barnen i sommar. Men ibland kan man ju ändå få önska och drömma...

Om lite mer tid tillsammmans.

Och om att få ta en paus från det här familjeköret.


Ja det här är sådant som kan uppta tankarna en helt vanlig söndag.