För det första vill jag börja med att vädja till mina läsare att inte prata högt om det ni läser här. Mina/våra pojkar vet ingenting om det vi gått igenom. De vet inte att det handlat om en graviditet. Vi har resonerat oss fram till att de inte behöver veta och oroa sig över detaljer och istället har vi sagt att jag opererats för ofarliga blodcystor i magen. Jag kan välja att återigen låsa bloggen för att inte riskera något. Men det vill jag inte. Bloggen är lite av en ventil för mig och utan läsare känns den som en vägg. Ganska död med andra ord. Nu till dagens egentliga inlägg... Ikväll känns det tungt. Jag vet, jag borde inte älta, men fy ikväll är jag riktigt ledsen. Skrapningen idag gick bra, jag mådde fint efteråt och var uppe på benen direkt nere på uppvak. Inga smärtor, inget illamående. MEN. jag fick besked idag på att analysen var klar och att jag aldrig haft något utomkveds. Det var inget foster de tog bort utan en liten blodfylld blåsa. Man behöver inte heller vara professor för att räkna ut att något tyvärr hände med fostret under/efter operationen. Innan op:n (samma dag) hade jag ett normalt hcg- (grav.hormon) värde. Dagen efter op sjönk det 1000 enheter och det UTAN att de opererade bort någon graviditet ju. I tisdags hade värdet ökat igen. Enligt dagens doktor berodde det på att moderkakan fortsatte utvecklas. Det gjorde inte den lille... Undrar varför?! Vi får aldrig svar på våra frågor, mer än att något hände med graviditeten under eller efter den onödiga operationen. Jag var inte särskilt ledsen när det visade sig vara ett utomkveds. Jag var mest rädd och arg över att blivit drabbad igen. Förbannad över min kropp som än en gång jäklades. Det gjorde den ju inte! Jag som inte kan bli gravid hade en graviditet i livmodern. NU är jag ledsen. Nu vill jag bara backa tiden. Visst det finns inga garantier för att det hade gått bra. Det finns det ju aldrig. Men sanningen är att vi inte vet och aldrig kommer få veta. Dörren för framtida barn är absolut stängd igen. Men än en gång finns det en sorg över det som aldrig blev...