Upp, ner, upp å så ner igen... Så har mitt liv sett ut senaste tiden. Än är det inte slut tydligen. Det här är sjukt, så jäkla galet att jag har svårt att finna ord faktiskt. I måndags var jag och lämnade nya blodprover på vårdcentralen. Graviditetshormonet skulle gå ner till noll ju. Idag ringde doktorn. Jag var inte hemma så den f-n berättade för Max (!!) att mina prover inte såg bra ut. Gissa om jag höll på att dö när jag kom hem.. Var övertygad om ny operation, att alla rester från mitt utomkveds ej tagits bort. Så ringer han igen på eftermiddagen och jag får prata med honom. Jo det kunde vara så som jag befarade, jag var tvungen att komma in meddetsamma. Bölade som en idiot och vi tog oss till sjukhuset igen. Efter två undersökningar, av två läkare, visade det sig att jag troligtvis fått ett vanligt missfall. Ett missfall som kroppen inte stött bort av sig själv. Alltså har jag INTE haft något utomkveds. Vilket också innebär att jag är opererad i helt j-vla onödan!!! Det de tog bort var bara en blodfylld cysta trodde dr idag, för graviditeten sitter i livmodern. Imorgon ska jag läggas in igen för en enkel skrapning, vilket alltså hade räckt hela tiden! Ja.. första gången vi var på akuten såg läkare nr ett en tidig graviditet i livmodern. Jag fick en ny tid, läkare nr två såg först också att där var något. Sen letade och letade hon och hittade det i äggledaren. Hon var väldigt märklig. Men övertygade sig själv och oss om att det var ett utomkveds. Jag ifrågasatte om de inte skulle tillkalla ytterligare en läkare för första gången jag drabbades av detta sa de nämligen till mig att de alltid skulle vara två som konstaterade en sådan sak. Denna gången svarade dr att hon jobbat med detta i tjugo år... Jag är så himla trött. Trött på alltihop. Och fast jag inte vill så kan jag inte låta bli att fundera på om alla mediciner jag fick efter drn onödiga operationen kan ha orsakat missfallet?! Jag fick mycket morfin och det kan framkalla en sådan sak. Inget att spekulera i, det är försent nu. Imorgon ska jag sövas igen och sen hoppas jag verkligen kunna få ett slut på det här. Folk i min omgivning tycker att jag ska anmäla. Ja jag antar att jag borde det. Jag måste bara få tid att smälta allt först och komma tillbaka till livet ordentligt. Förövrigt så älskar jag min make. Som utan tvekan ringer in folk och stannar hemma från jobbet ännu en dag för att följa mig till operationsbordet. Jämfört med det jag gick igenom förra veckan ska en skrapning visserligen vara a piece of cake. Men det är sannerligen inte livet just nu... Nighty!