Jag tar bort en del dagars bloggande och sparar dem någon annanstans. Här kommer nu anledningen till mitt byte av lösenord:

Sitter just nu i sjukhussängen och bloggar. Nyopererad och öm. Ont satan har jag och har haft. Än verkar inte eländet vara helt över. Troligtvis en blödning i magen sen operationen igår som gör att det gjort så helvetes ont. Jag har gråtit, skrikit och varit utom mig av smärta. Nu ikväll hittade de då anledningen. Läkaren var inom här nyss och konstaterade den där blödningen.

Har svårt att förstå meningen med det här bara. Jag är inte arg eller ledsen, men jag förstår bara inte. Så jag och Mattias har skapat oss en egen mening med alltihop...

Historien från 2005 uprepade sig nämligen. Ett utomkvedshavandeskap (ja ett är för mycket, men två?!!) och det märkliga är att läkaren inte tycks se något samband - att det kunde hänt vem som helst liksom. Hur som helst, jag och Mattias har sedan vi fick Alice 2008 sett henne som det ultimata slutet på vår längtan efter ett gemensamt barn. Vi har varit fullkomligt överens om att vi inte ville ha fler barn. Så fick vi ändå omvärdera vårt beslut, se till vad livet gav oss och jo vi hade älskat det här barnet - om det blivit. Det blev det inte. Och nu ligger jag alltså här med nya ärr på magen.

Ändå kan jag inte vara olycklig och bitter. Jag är så tacksam och glad för det livet gett oss. När jag som 20-åring, högskolestudent, blev gravid (med p-piller!) tänkte jag redan då att det måste finnas en mening med det här. Såklart att det gjorde. LUCAS. Min Lucas. 2,5 år senare kom lillebror planerad och utan omständigheter. Underbara Linus. Min Lilliz från första stund. Tio år senare talar en läkare på fertilitetskliniken om för mig att jag ska vara evigt glad över att jag fick barn så tidigt i livet. Varje månad med min endometrios försämrar nämligen mina chanser.

Så förstå min tacksamhet. Jag kan inte vara annat.

MEN jag kan känna paniken jag kände då 2005, när jag gick härifrån med en äggledare mindre och med en bortplockad graviditet. Jag tror jag dog lite då, i september 2005. I maj 2007 återvände livet, på Öresundskliniken i Malmö. Då fick vi se vår älskade Liten och hennes hjärtslag på ultraljud. Vår älskade Alice. Skapad av kärlek, visserligen på ett annorlunda vis, men ändå skapad av oss. Av vår kärlek.

Älskade Alicen. Gjorde ont i mig när hon var här och hälsade på idag och jag såg hennes bekymrade min. Hon är så orolig för sin mamma. Vi ska åka hem, mamma ska fälja med hem nu! Men mamma måste sova hos doktorn en natt till älskling, jag är ju lite sjuk i min mage. Men imorgon kommer du och pappa och hämtar mig! Då ska vi åka hem tillsammans! Ja ä åsså lite sjuk i magen mamma. Jag kan sova här hos dig på sjukhuset.

ÄLSKADE ALICE

Så vad var det då för mening med det här? En kostsam lärdom antar jag. En dyrbar läxa som måste förvaltas, för den har gjort ont. Så det finns planer och positivt fokus för framtiden. Vi har visserligen återigen stängt dörren för fler barn. Vi är tillbaka där vi var för några veckor sedan. MEN jag och Mattias har också bestämt oss för att vi ska njuta lite mer av det vi har, glädjas ytterligare åt allt fint som finns omkring oss, ta vara på våra möjligheter och leva livet ännu mera fullt ut.

T I L L S A M M A N S