Är man inte tokig innan så kan man förmodligen bli det här. I den svenska sjukvården. Under alla turer i vår längtan efter ett gemensamt barn kan jag bara lovorda all den hjälp vi fick både på CSK i Kristianstad och på Öresundskliniken i Malmö. Men det här?! De dagarna jag upplevt här, de känns som rena dårhuset kan jag säga. Inte bara för att det ligger en dam i rummet bredvid som skriker hjälp och dunkar ett plastglas i sängbordet dygnet runt. Nej det är mycket här som är märkligt. Damen i rummet intill ska egentligen inte ligga här meddelade personalen mig igår, hon har bara ingen annastans att ta vägen. Sorgligt i sig, men likförbannat skitjobbigt när man ligger och har svinont, är nyopererad och bara vill sova. Första natten sov jag ingening. Då hade jag visserligen rejält ont, men grannens eviga skrikande gjorde inte saken bättre. Igårkväll höll jag på att bryta ihop av trötthet. Jag frågade personalen om jag kunde få åka hem och sova, sa att jag inte orkar vara vaken en natt till. Hem fick jag absolut inte åka, då hade de upptäckt blödningen i magen ju. Jag vet dock inte vad personalen gjorde istället, men damen har inte varit på grannrummet inatt och jag har sovit som en stock.

Flera saker här som är mycket märkliga. Som att jag i torsdags pratade med läkaren jag träffat på akuten tidigare i förra veckan. Han var till 99% säker på att graviditeten satt i livmodern. Jag var också säker. På att den inte gjorde det. Då sa han att  jag hade fel och att oavsett om jag nu skulle ha rätt så kunde man inte rädda äggledaren. Citat: du har isåfall ingen glädje av den äggledaren i framtiden och även om man vid en eventuell operation lämnar den kvar så kommer inte kunna bli gravid i och med att det suttit ett utomkvedshavandeskap där. Förstörd för alltid med andra ord. Tack, jag vill inte bli gravid. Jag vill bara ha ett så smärtfritt ingrepp som möjligt. Det var därför jag ringde. Ta bort det meddetsamma liksom. Jag litade på honom. Fast fan egentligen gjorde jag faktiskt inte det. Men till 99% var han ju säker. Han SÅG en graviditet i livmodern - han övertygade mig. Han hade fel.

Läkaren som opererade berättade sedan att de inte tagit bort äggledaren. Att den var jättefin och oskadd. What?? Men jag har ju ingen nytta av den ändå?! Förstörd föralltid citerade jag mr gyn från akuten. Neeeej men så är det inte alls. Äggledaren var jättefin och lämnades kvar. För en eventuellt kommande graviditet. Nemas problemas. Tack, jag vill inte bli gravid. De kunde lika gärna tagit bort den. För jag vill inte ha fler barn. Men va fan? Jag vet inte, det här känns ärligt talat kusligt. Tänk om de olika läkarna var bilskollärare istället. Och skulle gett så olika besked. Vänstertrafik gäller. Nej höger. Stanna inte vid rött. Eller jo stanna om det är absolut nödvändigt. Förresten stanna alltid. Enkelriktat. Nej det har vi ingen nytta av. Bara ibland. Jada jada. 

Ja jag vet inte, men om man har utbildat sig till gynekolog så borde man väl ge ungefär samma besked i ovannämnda situation. Det skiljer ju inte så lite.

Jaha och nu väntar jag på dr gyn igen. Undrar vad hon ska säga denna gången? Mitt HB har gått ner ytterligare, tecken på att det fortfarande blöder i magen? Jag vet inte. MEN när läkare och sköterska var här nyss så ville de plötsligt börja om och utesluta en eventuell blödning i magen. Men HALLÅ?!! Det var ju det halva teamet kollade upp så sent som igårkväll/inatt. Och jag fick två sorters antibiotika för att det var just en blödning. Dr kliade sig i huvudet och mumlade något om att kolla journalen. Sen försvann hon. Journalen?! Kollar man inte den innan man går in till en patient? Är det inte där man hittar hela historien, utredningen och de senaste anteckningarna? Jag förstår verkligen inte, men hon försvann och skulle visst kolla journalen.

Försvinna. Det ska jag också snart. Härifrån. Jag vill hem. Hem till min familj. Till dem som pratar så jag förstår. Till dem som vet att i jordgubbssaften finns det jordgubbar. Och att min smärta just nu på bästa sätt botas med en stor portion kärlek. Min älskade M. Han bara ger, ger och ger. Jag älskar honom, jag älskar livet tillsammans med honom och jag är fullständigt övertygad om att det är meningen att det alltid ska vara vi. Finns inga 99% i våra liv längre. Bara 100% icke-graviditeter och 100% kärlek.