Just nu ligger fröken envis och gallskriker inne i vår säng. Nej hon är inte ensam hennes pappa gör just nu ett tappert försök i att både trösta, förklara och sätta gränser. Jisses det som hänt den senaste tiden är en helomvändning från en underbar liten sötmaja till ett litet monster! Jo hon är fortfarande väldigt söt, det finns visst söta monster, men jisses hon bråkar om ALLT. Och nej jag bråkar inte tillbaka hela tiden. Jag väljer verkligen konflikter med henne noga noga. Anledningen till gallskriket just nu är att hon inte fick slå ett porslinshjärta i en kruka nu ikväll. Detta har gett upphov till att lilla monster vägrar sova. Hon är helt slut. Skriker av ren vilja. Låt se, klokan är snart halv tolv. Fatta att hon har hållt på ett tag och är sjukt ENVIS.

Bovvej, kattaskrälle och nappar ligger förresten runtomkring i rummet. Monsterkast!

För att lugna mig själv hittade jag det här här:
2-3 år kan kallas frontalkrockarnas tid. Det "snälla" barnet blir som förbytt, man känner inte igen det. Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan barn och föräldrar var tredje minut och större konflikter uppstår tre-fyra gånger i timmen.
Att barnet prövar sin vilja och övar sig på att uttrycka den är nödvändigt för att hon ska utvecklas och mogna. Men det kan vara väldigt arbetsamt att vara förälder till en 2-3-åring.
"Kan själv" brukar vara ledord. Borsta tänder, klä på och av, äta själv, öppna dörren själv. Om någon annan öppnar dörren eller jäktar på barnet kan det bli kris. Barnet behöver få tid på sig - vilket man ju inte alltid har som förälder.

och även det här på samma sida:
Tröst för föräldrar till jobbiga 2-3-åringar:
-Att barnet blir avigt och trotsigt är helt normalt och nödvändigt för utvecklingen.
Det är också helt normalt att man som förälder ibland (eller ofta!) känner sig misslyckad, inte vet hur man ska vara mot barnet eller att man får dåligt samvete för att man blir arg eller är inkonsekvent.

TUSEN TACK! Alice är normal. Jag är normal. Och den här monstertiden är ett normalt fenomen.