Älskling jobbar, barnen sover och jag är alldeles ensam. Jag klagar inte. Visserligen är det tråk när M jobbar natt, vänjer mig nog aldrig vid det men samtidigt kan det vara skönt att ha en stund för sig själv ibland. Idag har det varit en fin dag iaf :) I förmiddags blev det inte mycket gjort. Jag skulle pluggat matte men älskling var ju hemma och eftersom vi knappats hunnit ses något de senaste dygnen så valde jag såklart att spendera förmiddagen tillsammans med honom istället. Vi lunchade tillsammans i stan innan han behövde hem och vila inför nattens arbete. Då stack jag och Alicen till öppna förskolan. Hade bestämt träff där med Ulrika och lilla Alize :) Så kul att tjejerna verkligen känner varandra nu. Kul att vi fortsatt hänga ihop och träffats sedan babysången. Är så himla glad för att vi gick där och fick fina vänner för livet. Imorgonkväll kommer förresten både Ulrika och Anette med familjer hit. Alice är superglad. Tjatat om lilla-Alize och Märta hela kvällen :) Söte! Det är så skönt och enkelt att umgås med dem även när vi är allihop. Vi blir ofta många när vi träffas eftersom vi alla har äldre barn också. Vi känner alla till hur intensivt vardagslivet är när man har många barn, så därför hjälps vi alltid åt med maten när vi träffas. Eller kör vi hämtmat. Funkar kanon. Det viktigaste är ju att man träffas ellerhur?! :)

Borde egentligen pluggat matte ikväll men har noll inspiration. Tycker verkligen det är skittråkigt. Framtiden då? Jo jag längtar tillbaks till jobbet. Har längtat efter att den känslan skulle infinna sig men trodde ärligt talat aldrig att den skulle göra det. Men nu är jag där. Funderar en massa över pedagogik, möten och förhållningssätt. Sms:ar och pratar med kolleger igen och längtar tillbaka. Jag har alltid inbillat mig att jag har världens viktigaste jobb. Att ingenting kan vara viktigare än att ge våra små en bra start i livet. De små som senare ska bygga vår framtid.  Jag har alltid känt ett stort ansvar och ett  enormt förtroende för att andra föräldrar lämnar bort det finaste de har till just mig. Barn väljer aldrig att börja på förskola. Ingen 1,5 åring ber sina föräldrar om att få börja på dagis precis. Det är samhället är uppbyggt så och barnen får glatt finna sig i det. Därför ska bara de allra bästa vara där och ta hand om dem. Ärligt talat vilken förälder vill lämna sitt eget barn 40 timmar i veckan till en halvsur bitterfitta? Eller 20 timmar, eller fem?! Spelar ingen roll. Barnen kan inte välja vilka som ska ta hand om dem, men personalen kan. Man kan sitta i kassan på Maxi, man kan steka hamburgare på Mc´D, man kan stå vid ett band på Scan även om man inte trivs med det. Men det borde vara olagligt att jobba med människor, i synnerhet barn om det är inte det man vill i hjärtat. Därför har jag verkligen trott att den svacka jag yrkesmässigt befunnit mig i länge nu varit det definitiva slutet på min tid i förskolan. Men nu längtar jag som sagt tilbaka.

Om en vecka ska jag träffa chefen. Jag hoppas det går bra. Han känner inte mig, han är ny på jobbet sedan jag slutade, men jag hoppas han förstår. Halvtid är det som gäller. Jag vill ha ork, kraft och lust att ge allt. Halvtid är därför enda alternativet så som vårt familjeliv ser ut just nu.

Kanske faller jag pladask när jag kommer tillbaka. Kanske känns det FEL direkt. Jag vet ju inte. Men när det känns fel, OM det gör det någongång så letar jag nya vägar på studs. Det måste jag. För jag kommer aldrig bli någon bitterfitta som högt och tydligt talar om att Calle minsann inte haft några vantar på hela vintern, som petar i barnens schematider, som påpekar att man faktiskt inte får lämna barnen på dagis och åka till Ullared eller som suckar när föräldern kommer 14 minuter försent idag igen!

Ärligt talat, jag är för kompetent för sådant. Det är förskollärare och inte hobbypolis jag arbetar som. Och jag vet att om det kommer kännas fel igen någongång i framtiden, oavsett när, så tar jag garanterat tag i det då.

Men just nu. Just ikväll önskar jag att jag hade ett arbetslag och en barngrupp att ansluta till redan imorgon.