Idag har det varit en bra dag. En alldeles fantatsisk toppendag. Jag slutade tidigt, hämtade mina grabbs som sovit hos sin pappa inatt och vi åkte hem och fikade. Ett par timmar hemma blev det, sen stack jag och Alicen iväg. Pojkarna åkte återigen med sin pappa, de är i Helsingborg ikväll på innebandymatch. Jag och Alicen körde till underbara familjen Persson för att träffa Caroline, Ebba och Esther. Det var verkligen precis vad jag behövde idag. I ärlighetens namn är vi ganska trötta här hemma. Känns som att vi inte har tid med något annat än hemmafix. Jag vet att vi själva dragit igång hela processen och att den faktiskt är nödvändig med tanke på att Alice behöver ett eget rum, men nu är det tufft. Det är inte kul längre. Ork och energi är borta. Varken jag eller Mattias trivs med det här. Och jag vet att det är jag som jagat på mest, som hela tiden velat bli klar, som tjatat om att vi orkar lite till. Tänkte tillbaka lite snabbt innan idag och kom fram till att under det senaste året har vi: renoverat hallen, Luddes rum, vardagsrummet (visserligen bara en vägg men ändå), rivit ut och helrenoverat toaletten, byggt en gäststuga (från grund till tak och med allt som krävs inuti), renoverat köket, Lucas rum, Linus rum och nu återstår Alice rum och allrummet. Samtidigt har vi fem barn i huset som såklart kräver, behöver och ska få sitt. Jobb och de dagliga hushållssysslorna har inte heller tagits bort. Dessutom har vi försökt att träna litegrann då och då. Varken jag eller M mår bra när vi avstår från träning. Det vi kapat på är tid. Tid tillsammans, tid med varandra och tid tillsammans med barnen. Det här är inte kul längre. Idag stängde jag dörren till Alice blivande rum och kände att det får vara. Vi orkar inte fortsätta, det är inte värt det.

Stoppa tåget, annars hoppar jag i farten. Precis så kändes det.

Samtidigt så vill jag såklart få färdigt, inte ge upp nu - nu är vi ju så gott som vid målet. Alice behöver ett rum. Vi och hon behöver få sova ordentligt om nätterna. Dessutom behöver jag och M ett ställe som bara är vårt. För när både soffa och kök varit upptagna av barn och deras kompisar har vi flera gånger (främst helgkvällar) känt att vi inte haft någonstans att ta vägen. Om man vill sätta sig och prata, läsa en bok eller bara vara vart går man då i vårt hus? I vårt sovrum har Alice sovit. När allt är klart får vi vårt sovrum ifred. Vi får också ett allrum med matbord och därmed ännu ett sällskapsutrymme.

När allt är färdigt....

Ja allt blir bra senare.

Eller?

Stackars Caroline fick ta det mesta idag. Barnen lekte som små änglar medan jag vräkte ur mig. Hon förstår, hon har varit där. Hon vet hur det är att stressa på i väntan på att allt ska bli bra senare. Efter en stund kom även Carro och Leon till Köpinge. Underbart! Vi fikade, pratade, var tillsammans. Ja underbart! Carro och Leon följde även med hem en sväng. Så lääääängesen! Herregud vad har hänt? Jag träffar ju knappt ens Carro och Leon längre. Två av de finaste människorna i mitt liv. Jag vill inte ha det såhär! Eller ska allt vänta till senare?  När fan är senare??

Jag orkar inte med miljoner frågor så fy vad jag våndats över om jag skulle publicera det här inlägget eller ej. Till sist valde jag som synes att göra det. Jag vet att vi själva styr våra liv. Vi har valt att ha det såhär. Men det spelar ingen roll. Just nu trivs jag inte med vårt val. Ikväll känner jag mig trött och uppgiven. Imorgon hoppas jag att energi och lust infinner sig igen.