Upp som en sol och ner som en pannkaka. Alla känner till talesättet och alla känner förmodligen till känslan. Jag höll på att falla. Ner som en pannkaka. Men så fan heller att jag ska, ingen ska få mig dithän. Jag förtjänar att må bra, att vara glad, att kunna skratta och känna inre frid. Därför är jag också glad över mitt beslut, snart är det här så jävla över för min del. Önskar iofs jag kunde fått se facit på den här processen men det finns inget färdigt ännu. Jag vet bara att hur det än slutar så blir det bäst för mig. Och just nu tänker jag enbart på mig själv, på mitt liv och på mina barn. Jag har stått ut med åt helvetes för mycket, nästan så det känns löjligt när man tänker på det. Men det är så slut med det nu.