Det fanns en tid då jag älskade löpning. Så sent som i våras var en löprunda något av det bästa jag visste. Så avstressande och skönt. En riktig energikälla. Sen hände det något. Jag vet exakt var, hur och när det hände. Jag kan ta fram känslan när som helst. Och plötsligt var löpningen inte lustfylld längre. Istället var det ångestladdat och ett jobbigt måste. Av ren envishet fortsatte jag ändå springa då och då. Men gångerna glesades ut och ersattes till slut av rena promenader. Skönt det också men det ger aldrig mig samma känsla, samma rus som löpning gör. Idag kände jag mig plötsligt småirriterad utan anledning och jag tänkte att om allt var som det borde så skulle jag gett mig ut på en löprunda för att den komma hem och vara på topphumör igen. Jag saknade känslan man får efter ett bra löppass och jag insåg hur jäkla gärna jag ville återta den känslan. Så ikväll har jag återigen en mil i benen. Det är så fantastiskt skönt så det finns inga ord. Nu ska det här göras på mitt sätt, för min skull och för att jag ska må bra. Aldrig mer vill jag återvända till den tråkiga, kravfyllda och jobbiga löpningen. Aldrig vill jag känna så igen. Och det behöver jag inte. Om jag bara låter det handla om mig.