Igår var det jag, Carro och Lars Winnerbäck. Men jäklar gårdagen kunde slutat i katastrof. Strax efter Ignaberga stod vid stilla i bilkö i nästan en timme. Singelolycka och totalstopp på vägen och ja jag höll ärligt talat på att bryta ihop. Trodde aldrig vi skulle komma fram till Sofiero och den efterlängtade konserten. Men det gjorde vi. Och.

Kvällen var fantastisk. Finns inga ord som beskriver Lasse. Hans musik och texter går rakt in i hjärtat. Vissa låtar ger både gåshud och tårar. Andra bara ren glädje, eufori. Att se honom live är magiskt. Hela dagen idag har jag befunnit mig i ett Winnerbäck-rus. Texterna ekar i huvudet och jag längtar tillbaka. Vemodigt att det är över. All väntan, sen två timmar magi och nu någon sorts tomhet. En tomhet som delvis fylls av minnen från igår och från Spotify. Jag måste se Lasse igen. Jag bara måste.