Tröttast var jag när Alicen vaknade imorse. Tröttast och inte gladast om man säger så. Fan jag måste upp nu, upp ur skiten för jag orkar inte gå här och vara vilsen, undrande och uppslukad av oro längre. Det händer absolut noll och ingenting här. Exakt det jag varit rädd för faktiskt. Att inget skulle hända förrän jag själv ser till att det gör det. För mig kommer inget att rinna ut i sanden den här gången och nej jag går inte bara här och låter tiden passera.

Jag har fina människor i min omgivning och jag är oerhört tacksam för det. Efter ett telefonsamtal i förmiddags så blev dagen betydligt bättre. Tack snälla. Ni räddade en dag jag inte själv förmådde att rädda. Och den blev ju hur bra som helst.

Friskis, lite crosstrainer och ett cirkelgympass med fina systerstor lyfte mig också. En film, överblivet lördagsgodis och två av mina tre hjärtan i soffan så blev kvällen också bra.

Nu är det dax att krypa ner, ladda för måndag och ny vecka. Den ska fan bli bra! Nu ska jag upp!