Underbara söndag. Jag vet, jag tjatar om det där med att jag aldrig vänjer mig vid varannanvecka-livet. Denna veckan har varit tuff, jag har saknat Lucas som fan. Det har dragit ner mig ytterligare lite att inte ha honom nära. Jag avskyr att sakna. Nu äntligen är alla barnen på plats och vi har haft en fin kväll tillsammans. Underbara älskade ni.

Helgen har också varit fin. I fredags var vi på badhuset en vända, igår jobbade både jag och M på dagen och kvällen spenderades hos Pia och Peter. Verkligen en toppenkväll på alla sätt. Vi fick massa gott att äta och dricka (drömmer fortfarande om den där fantastiska förrätten) så bilen lämnades kvar i Fjälkinge och vi tog istället taxi hem. Vi spelade spel, kort, tjatade, skrattade och hade kul till långt ut på natten :) En toppenväll helt enkelt och jisses vad vi behövde det. Tack finafina NI.

Idag kom då äntligen snön. Som vi längtat. Det blev en tur till pulkabacken minsann. Alice träffade bästa kompisen där och efter pulkaåkningen följde hon med henne hem för att leka en stund. Ikväll kom så mina älskade grabbs hem och pusselbitarna föll på plats igen. (Åtminstonen nästan..)

       Kvällsbus i Linus säng! Ahhh jag tokälskar ER!!!

Och så det där tråkiga...

Ja för det är ju det där med skiten som är här hemma. Kan inte nog betona att jag är väldigt glad för era värmande kommentarer och det känns lite taskigt att skriva en massa kryptiskt men samtidigt är bloggen min och det är mitt liv det handlar om. Även den här härvan är en del av livet, dessutom en stor del av livet just nu. Så jag ska se om jag kanske kan reda ut det lite. Det finns delar i mitt och Mattias gemensamma liv som aldrig fungerat tillfredsställande. Ni som läst här länge har fått ta del av det förr, när jag beslöt mig för att lösenskydda bloggen var anledningen den att jag ville kunna vara öppen och ventilera just detta. När vi kom hem från Sälen rann min bägare över. Det som hänt i vårt hem under tiden vi varit iväg är inget jag accepterar. Bl.a. var vårt sovrum fullständig nerspytt. Jag blev så jävla less på att ha det såhär igen, igen och igen. Eftersom jag inte kan göra något alls åt saken så bestämde jag mig för att lämna det här. Jag orkar inte längre. Vi kan inte åka hemifrån utan att riskera att vårt hem förstörs, att saker, sprit, pengar försvinner, att folk vi inte känner överhuvudtaget invaderar vårt hem (tro mig det här var absolut inte första gången). Det här kan låta banalt, vad vet jag? Men det finns mycket mer i min ryggsäck som lett mig till ett definitivt beslut. Otrygghet är en sådan sak.

Alltså detta är en jäkla härva och om jag skulle redogöra allt skulle jag författa en roman. Men hursomhelst så har vi av många olika anledningar skrikit efter hjälp och varje gång har den uteblivit. Vi har verkligen kämpat i många år. Denna gången tänkte jag bara på mig själv och insåg att jag ju faktiskt inte behöver ha det såhär. Jag har lagt många år, massor av energi, tårar och förtvivlan på det här och det är inte längre värt det. Det får kosta vad det kosta vill men jag stannar inte kvar iallafall. Min energi är slut. Min tolerans och mitt tålamod försvann för längesen på vägen. Jag ger upp och tar tillbaka mitt liv. Om det sen betyder att vi måste dela på oss så får vi göra det. Då är det den allra bästa utvägen för mig just nu.

Just nu jobbar M hårt på att det inte ska leda dithän. Jag vill naturligtvis inget hellre än att han lyckas. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och att riva upp Alice ifrån hennes trygghet.. ja jag mår illa vid bara tanken. Vi får se. Klart är iallafall att det blir en förändring på ena eller andra sättet. 

Jag får skylla mig själv som skriver och blottar mig här - jag vet det. Ändå vädjar jag till er och hoppas att det ni läser här inte lämnas vidare utan stannar där det ska.