Idag har jag varit på sjukhuset och hälsat på min pappa. Av olyckliga skäl hamnade han där i onsdags och ja vad ska man säga? Han hittades av mina syskon liggandes på golvet där han förmodligen legat under två dygn. Det ska inte behöva hända någon.

 

Det kändes bra att hälsa på honom på sjukhuset idag. Jag vet att vi inte har någon far-dotter-relation. Jag vet det och det är absolut ingenting som stör mig. Kanske var det anledningen till att jag åkte och besökte honom idag. Jag vill inte att han ligger där på sjukhuset och tror att jag är arg, besviken, ledsen eller likgiltig inför honom. För det är jag inte. Jag är inte arg, jag är inte ledsen eller besviken på honom. Och jag är definitivt inte likgiltig inför att han legat där ensam på golvet med smärtor och förmodligen en jävla ångest. Jag är mer mänsklig än så.

 

Nej han har inte varit min pappa på det sätt som man önskar att en pappa ska vara. Men det gör ingenting. Jag mår bra, jag har en "pappa", mina barn har en morfar och jag har aldrig saknat honom som far för jag har aldrig haft honom på det viset. Ärligt talat så tycker jag mest synd om honom. Det finns en mängd goa barn och barnbarn som han hade kunnat ha betydligt närmare sig om omständigheterna varit annorlunda. Han har missat mycket och det är sorgligt tycker jag.

 

För egen del sörjer jag som sagt inte. För jag har inte missat. Och mina barn har världens bästa morfar - bättre än någon någonsin kan önska sig. Jag är lyckligt lottad.

 

Jag vet att man gör sina val här i livet och sen får man stå för dem. Jag har också val. Och jag behöver inte välja utifrån hur andra valt. Jag kan sätta mig över det och göra det som känns rätt för mig. Som att åka till sjukhuset och hälsa på. För att han inte ska ligga där och tro att jag är arg, ledsen eller likgiltig. För att det inte alls skulle kännas bra om det var den sista bilden han fick av mig.