Känner en inre oro. Ogillar det skarpt. Samtidigt så vet jag att mina tankar och känslor alltid skenar iväg åt helsickes för fort och jag tycker att jag vid det här laget även borde förstå hur jag ska hantera det. Men varje gång är det samma visa.

Jag är glad att det är mamma-vecka. Att min fina Lucas är på plats hemma denna veckan. Märkligt när det blir minsta oroligt i lägret vill jag ha alla mina samlade. Tryggt och bra ska det vara. Och man vet vad som verkligen betyder något.

Lucas är världens finaste. Ja att han är vacker, det får jag ofta höra. Men hela han är liksom vacker. Inifrån och ut. Han har verkligen tagit klivet ur barndomen och in i vuxenlivet. Ungdomsåren. Vi pratar på ett annat sätt än tidigare. Vi skrattar åt samma saker. Vi trivs i varandras sällskap och vi har roligt tillsammans. Lucas är snäll, han är hjälpsam och han är omtänksam. Han får mig att må bra och jag älskar att vara i hans sällskap. Jag älskar att skratta med honom. Jag älskar livet lite mer de veckor han är hos mig. Då när är jag hel.