Stressar ihjäl mig en dag. Trodde jag skulle hinna, ville så gärna hinna, men hann inte hälften av det jag planerat. Städa hela huset, kaffe i lugn och ro samt promenad till jobb stod på önskelistan. Nu sitter jag på bussen (som jag givetvis rusade till) och mitt hem har jag lämnat halvfärdigt i en jäkla röra. Kaffet? Slängde i mig en halv kopp med förhoppning om att inte kaffet är slut på jobb. Jag överlever inte utan.

Ghaaaaa!

Förövrigt har jag nog börjat hoppas så smått. Jag vet, jag har haft förhoppningar för och i det här fallet har de alltid grusats. Men NU måste det väl ändå gå vägen?! Jag behöver det.