Mitt i natten och sömnen verkar lysa med sin frånvaro. Inte konstigt alls. Tankarna skenar och de är allt annat än rofyllda.

Veckan har gått fort och ändå stått helt still. Få saker gör så ont som när man ser någon annan såras. Om sen den "någon annan" äger en enorm bit av ens hjärta gör det så galet ont att orden, för att beskriva, liksom inte räcker till. Och ändå. Hade jag bara kunnat skulle jag ta bort all den smärtan som bor i ditt bröst just nu och som söndrar dig så. Jag skulle ta den och göra den till min egen om det var kravet för att du skulle slippa ha det såhär. Så att du fick ro. Ro att andas, leva, se möjligheter, känna lycka och glädje. Men jag kan inte. Jag kan inte ta bort ett skit. Jag kan bara lova dig att jag alltid alltid kommer finnas för dig. Alltid. När som. Utan tvivel. Älskade Du.

Och att det kommer bli bra. Så småningom kommer det att bli bra. Bit för bit kommer allt det där trasiga, söndrade att lagas och du blir hel igen. Hel fast ännu starkare. Jag vet det.