Jaha så kom sommaren och den passerade visst lika fort. Alice slutade på Vintergatan och det var ett tårfyllt farväl av världens bästa förskola. Den efterlängtade semestern bjöd sen på massor av sol och härliga dagar vid stranden. Vi tog husvagnen på en sväng till Tättö och hade en underbar vecka där. Patrik och Anette sällskapade oss några dagar och vädret var tipptopp. Vi tillbringade dagarna vid havet, hyrde båt någon dag, grillade om kvällarna och njöt av ledighet och tid tillsammans. 

 

Den 19 augusti var det sen dax för den där efterlängatade, nervkittlande och lite skrämmande skolstarten. Alice har börjat i Hammar skola (F1C) och det går jättebra för henne. Själva skolbiten är det inga som helst problem med, hon läser, skriver och räknar bättre än de flesta som går i klassen över henne. Vi ska på samtal på måndag och frågan om att flytta upp henne en klass har redan kommit upp. Vi velar jag och Mattias. Visst måste hon utmanas och det gör hon inte precis i förskoleklassen, men samtidigt är det inte bara så att flytta upp. Jag tänker mycket på kompisrelationer, att alltid vara yngst etc. Vi får se efter måndagens möte hur vi gör. 

 

I söndags sa hon till sin pappa: "Du som har gått gymnasiet pappa visste du om att 16+16 är lika mycket som 20+12?"  Så JA förskoleklassen och att räkna addition upp till 10 är inte direkt på hennes nivå. :)

 

På jobbet har det hänt en hel del också. Jag ska få en ny kollega i december och det ser jag minsann fram emot. Punkt.

 

Förövrigt är allt fint. En krånglande rygg och ett MR-svar som visade diskbråck lever jag med. Men det funkar.

 

Grabbarna mår bra. Jag var på utvecklingssamtal med Lilliz häromveckan och jävlar i låda vad stolt man kan bli. Slarvet är kvar, men han sköter sig felfritt på lektonerna. Hänger inte på stökarna som förstör och jävlas. Säger till dem istället och tar ställning för det som är rätt och riktigt. Så där har ju Linus alltid varit egentligen. Tagit ställning för det rätta, men det har kostat ibland. Han har liksom kunnat gå till handgriplighet och han har dessutom låtit ganska högt när han ansett något vara fel. Det uppskattas inte av hela lärarkåren kan man lugnt konstatera. 

 

Lucas verkar hur lycklig som helst. han och Emma har firat ett år och de verkar ta mig fasen vara som gjorda för varandra. Nu går de i tvåan på gymnasiet, han har börjat övningsköra och det känns faktiskt helt rubbat. Att min lille pojk är nästintill vuxen nu. Va fan hände liksom? 

 

Och så det bästaste av allt. Min finaste fina har en bebis i magen. Alltså den lyckan är obeskrivlig. Jag kan fortfarande känna det där jag kände när jag fick det där telefonsamtalet. En bebis. Till henne och till Johan. Tänk allt hon utstått och tvingats ta sig igenom. Tänk att från det mörkaste mörker kan man ta sig till det vackraste av vackra. Hon är starkast, bäst och mest värd det här av alla människor i världen. Och jag älskar den där lille mirakelbebisen redan.