Vi hade iallafall tur med vädret... eller hur det nu var man säger. Söndag 5/8. Dagen började ju bra med dusch och god service på Autohofen. Vi körde vidare till mc’d för frukost där, sen rullade vi vidare och jäklar vad det gick lätt. Efter sisådär två timmar stannade vi för att tanka, gå på toa och köpa glass. Jag och Alice följde därför med in i affären när Mattias skulle betala dieseln. När vi kom ut så tittar jag av en händelse på ena husvagnsdäcket och tycker det ser märkligt ut så jag kallar självklart på M. Han konstaterar mycket riktigt att det däcket kommer vi inte kunna köra hem med. Hela utsidan är på ett märkligt sätt sliten så man ser stålet genom gummit. Villrådig som man är börjar vi ringa runt. Vi testar alla möjliga nummer till ADAC men får ingen hjälp öht. De ätningen ens villiga att försöka prata engelska med oss. En söndag i Tyskland är minst sagt ödelagd. Inget är öppet och ingen hjälp i sikte. Efter en timme på macken bestämmer vi oss för att åtminstone lämna autobahn med vårt ekipage för att inte riskera någon riktig olycka. Ställer om gps:en till mindre vägar och tuffar långsamt in på dem. Det går ok en stund men vid ett senare stopp upptäcker vi att det ser betydligt värre ut. Vi letar efter en plats att stanna och intill något som ser ut som en öde fotbollsplan stannar vi till för att återigen försöka få hjälp. Jag hittar ett annat nummer till ADAC och där svarar äntligen en person som både kan engelska och som är villig att hjälpa oss. Precis när M pratar med tjejen hör vi hur däcket får helt sönder och vi står på sock... Tjejen på ADAC säger att klockan är för mycket för att vi ska kunna få hjälp med att fixa byte av däck men att de kanske kan bärga bort vagnen. Jag och Mattias överlägger lite snabbt och ber att få återkomma om det är aktuellt. M ringer Volvo assistans och trots att det inte är bilen vi har problem med så hjälper de oss direkt med att skicka bärgare. Eventuell hotellnatt och ny färjebiljett skulle de också stå för om det visade sig behövas, äntligen lite hopp! För trots att vi, med varningstriangel ute, stod vid en väg där en hel del bilar passerade liksom ett par cyklister och någon gående är det ingen som ställer frågan om vi behöver hjälp eller undrar vad som hänt. 

I väntan på bärgare lagade vi till lite käk och satte oss i varsin brasse ute i gräset. Förhoppningen både vi och hon på Volvo assistans hade var då att han som skulle hjälpa oss kunde byta däcket på plats och att vi kanske t.o.m skulle hinna med färjan. Men icke. Bärgaren (som hette Roland) var en riktig klåpare! Något däck hade han icke utan det blev till att försöka få upp Wilken på bärgningsbilen. Det gick minst sagt sådär. Han tappade vagnen så hela baksidan slog i, förutom ett knäckt och två skadade stödben lyckades han också knäcka stödhjulet framtill. Hur stora skador det eventuellt blivit på balkarna i vagnen har vi ännu ingen aning om... 

Surt, jävligt surt nu när vi äntligen trodde allt skulle bli bra! Husvagnen bärgades till en närliggande verkstad, Mattias slet som ett djur med att få den på stödbenen så vi kunde få ta lite grejer i den innan vi sen kunde checka in på ett hotell en bit bort. De förbannade tyskjävlarna stod mest och glodde, pratade och rökte. Vi fick iaf besked på att vi skulle vara tillbaka kl 9.00 morgonen efter. 

Alltihop kändes faktiskt helt ok fram tills dess att klåparen skulle bärga vagnen. Vi var mest glada över att Volvo assistans gav oss all hjälp vi behövde och framförallt var vi väldigt glada över att det inte hänt något värre, vi mådde alla bra och egentligen var det ju bara en missad färja och ett punkterat däck. Lite missöden får man räkna med när man väljer att köra som vi gör, men tyvärr stannade det ju inte där. 

Hotellet vi checkade in på låg alldeles i närheten som sagt. Inget superhotell precis men inte på något vis katastrof heller. Vi somnade iaf hyfsat snabbt alla tre i samma dubbelsäng.