Stäng ner det här inlägget om du inte tål skryt och personlig framhållning. För ja som rubriken lyder, det är jag idag. Jag är så jäkla stolt. Stolt över min Lucas. Vi var på utvecklingssamtal i em och jag kan erkänna att det var med blandade känslor jag gick dit. Jag vet att han har ett varmt hjärta. Jag visste att hans lärare skulle tala ömt om hur han är i relationer till kompisar och till vuxna. I skolans värld värderas dock kunskap och flit högst och som jag nämnde tidigare är läxor inte det Lucas helst prioriterar. Han är en kille i farten, mår som allra bäst när han är i  rörelse och tröttnar fort på att vara stilla för läge. Skriver gör han i samma takt som han springer, allt ska gå väldigt väldigt fort :) En fartfylld kille helt enkelt. Därmed visste jag också att jag i gympa skulle få besked på utmärkta prestationer och det fick jag bekräftat. (Idag fick jag även veta att han numera även klarar av att ta en förlust :) Jag fick också höra att musikläraren tycker Lucas har en fantastisk röst och det blev vi såklart glada för. Men det bästa av allt var att jag fick veta att Lucas gjort ett makalöst lyft i skolan. Han kämpar på som aldrig förr. Han tar ansvar, koncentrerar sig, lyssnar och visar både intresse och engagemang. Dessutom är han en fantastisk vän, empatisk och väldigt omtyckt.

Hans lärare tittade på honom och sa att  " jag är så jäkla glad över det du lyckats med Lucas" och det är jag också. Glad och stolt. Han går dit, kämpar och han gör sitt bästa. Han är dessutom en riktig vän. Det värderar jag högre än alla MVG i världen.

Lucas är jättenöjd. Det ska han vara. Vi pratade en lång stund ikväll och bestämde oss för att sånt här ska man fira. Man ska fira det med mamma-Lucas-tid. En fika på stan var önskemålet. Jag längtar :)