Ikväll kröp jag ner en stund hos Linus och vi låg och myste länge, länge. Undrar om han någongång blir för stor för att kramas och gosa med sin mamma :) Han är verkligen kramgo min Lilliz. Vi skippade godnattsagan och istället låg vi  och pratade hur länge som helst. Jag tänker att ibland är det oerhört viktigt att bara få vara tillsammans, låta bli alla måsten och istället  njuta i stunden. Vi pratade om allt möjligt. konflikter, rädslor, idrott, julen, skolan... och Linus somnade lätt kväll. Känner ofta dåligt samvete gentemot barnen och önskar  att vi kunde ha lite mera tid tillsammans. Men kanske ska man strunta i det dåliga samvetet och inte krångla till det  utan istället bli bättre på att ta vara på det enkla...