Blev en runda till öppna förskolan idag. Bestämde med mammorna att vi skulle ses där idag och det är ju alltid trevligt :) Vi hade en livlig diskussion kring förskola/dagmamma/hemmabarn. (Alice ska börja på dagis i september. I dagsläget finns det bara en förskola jag kan tänka mig och det finns absolut inga garantier för att hon kommer in där, men ni kan väl hålla tummarna!) Ingen av oss är särskilt sugna på att lämna våra barn på dagis. Till viss del beror det på att två av oss jobbar i det, en tredje har jobbat i det och vi har nog svårt för att vara objektiva. För mycket barn, för lite personal, för mycket utanförliggande arbete och personal som sedan länge borde gjort något annat är den verklighet vi har erfarenhet av. Jag vill inte lämna Alice alls på dagis, definitivt inte innan hon fyllt tre år iaf. Jag vill inte att hon ska fostras i en grupp med 15-20 andra barn och tvingas roffa åt sig, slåss för sin rätt att bli sedd, bekräftad, lyssnad till och leva i det uppjagade tempot som råder i förskolan idag.  Jag, som personal, orkar inte vara i en barngrupp en hel dag utan paus, rast och tid för återhämtning MEN mitt barn ska tvingas att klara av det?! Jag vill inte att den stressen ska vara hennes vardag om ett tag. 

Det finns barn som på olika sätt ser till att de får uppmärksamhet (barn är inte av naturen elaka men de kan vara väldigt påhittiga och smarta), det finns också dem som inte kräver något därför att de är vana vid att andra tar allt. Jag vill inte Alice ska bli någon av dem. Jag vill ta hand om mitt barn själv. Jag vet att hon behöver träffa andra barn för att utveckla sin sociala kompetens, sin lekförmåga, sitt språk, bla bla bla. Med tanke på att jag både är utbildad förskollärare och specialpedagog så är den kunskapen också min sanning, men jag är ändå övertygad om att jag kan ge henne det själv. Jag kan se till så hon träffar andra barn, öppna förskolan är ett kanonbra alternativ och det finns så mycket mer man kan göra om man har ork, lust och engagemag. Det har jag, men någonstans har ju samhället redan bestämt hur mitt barn ska ha det och vad som är bäst för henne. Alla ska stöpas i samma form och några alternativ finns inte. Jo en dagmamma finns visst i vårt område och det är av den enkla anledningen att det ska finnas valmöjlighet, egentligen är det bara patetiskt. EN dagmamma, så kan politikerna i kommunen slå sig för bröstet och säga att de lever upp till valfriheten. Den finns fan ingen valfrihet. Oavsett vad föräldrarna vill så är sanningen den att flera barn tvingas in på dagis. I bästa fall har de då hunnit bli 1,5 år.

Med detta vill jag absolut inte kränka personalen på våra förskolor. Tvärtom en eloge till dem som orkar, som kämpar på och som verkligen lägger ner hela sin själ i sitt arbete, trots de förutsättningarna som råder. 

Jag har också all respekt för dem som anser att barn under tre år behöver förskolan för att utvecklas. Själv anser jag det inte. Jag tror att det barn under tre år i första hand behöver är lugn och ro, input i lagom tempo, tid att få prova på, utvecklas och växa i sin egen takt. Jag tror också de behöver trygga, närvarande vuxna omkring sig. Och självklart KÄRLEK, massor av KÄRLEK.