Känner mig tom, så tom. Fast egentligen är jag fylld av känslor. Oro, ilska, frustration, ovisshet... Jag vet i fan vad som är den egentliga orsaken till att det blev såhär och det plågar mig. I sex år har jag varit tillsammans med min älskade M. I sex år har jag upplevt kärlek och glädje tillsammans med honom. Men också hela tiden, under alla år, kämpat och slitit för att få vår relation att fungera tillsammans med alla barnen. Det har varit slitsamt och vissa perioder har jag definitivt varit på väg att ge upp. För jag har uppriktigt känt att det inte kan vara värt det. Lucas och Linus har haft sina perioder ibland då de inte trivts. Max likaså, men det har ändå fungerat hyfsat under hela tiden. Tror inte de haft mindre bekymmer om vi inte var tillsammans. Men med Mattias äldsta son L har det aldrig funkat. Redan tidigt i vår relation försökte han styra och ställa över den. Och han lyckades alldeles för ofta. Redan tidigt fick jag skulden för allt som är fel i hans liv. Jag och mina barn har varit de svarta fåren jämt. Krav och gränser har sällan existerat och än mindre accepterats. Och när det gått utför har det alltid varit lönsamt att inta en offerroll. Jo det ÄR synd om honom i mångt och mycket, jag tycker också det, men inte fan kan man bygga sitt liv, eller ursäkta sig med det i alla situationer. Det är fel på alla andra alltid. Det har gällt hot, stölder, skolk, försvinnande, bråk, alkohol... Har suttit på soc i timmar, försvarat mig och mina barn. Känt mig hemsk och elak för att jag var tillsammans med hans pappa. Känt mig eländig för att jag var gravid med Alice. Pratat, lagt tid och försökt. MEN det har inte gett någonting. Inte någonting.

Det finns en lång historia bakom allt, en historia jag inte orkar dra. Men fy fan, det har varit tufft. Och jag vet inte om jag vill vara med längre.

De sista åren har jag inte brytt mig. Jo jag har tyckt, tänkt och känt en massa - men hållt inne med det mesta. Sjukt! För vi bor under gemensamt tak och lever i samma hem. När något varit fel har jag fått gå till hans pappa och påpeka det. "Du kan väl be L att sätta sin disk i diskmaskinen" SJUKT. Jag har inte kunnat säga något... I början gjorde jag det. Men fick snart veta att det var bättre om M sa till. Herregud, det är fan inte klokt. Han har störtat in i huset och slängt bort sin egen lilebror från datorn. "Flytta dig, jag ska ha datan!!" och jag har bara sett på. Det är inte klokt.

Det har varit lugnt ett tag. Ganska länge faktiskt. Delvis beror det på att jag håller en massa inne. Delvis beror det på att han aldrig behöver ta konsekvenserna av sitt handlande. Det lönar sig att gömma sig ett tag, glömma eller ta offerrollen...

I lördags ringde då telefonen här hemma. Han som var i luren bad mig logga in på hans Facebook för att läsa vad L skrivit. Sagt och gjort. Jag loggade in och läste. Där stod ordagrant:

Är det någon jag kan få bo hos tills horjävlen skiljt sig från min pappa?

Vad jag hade gjort?! Ja jag förstod ingenting. Så sent som kvällen innan hade han bett om att få låna min cykel. Det fick han. För jag säger aldrig nej. Och efter det hade vi knappt sett varandra, än mindre pratat. Senare kom det fram. Jag hade köpt mig en ny dator.

För det var jag en horjävel. En horjävel. Som tvättar hans tvätt, handlar hans mat, städar hans skit, bidrar till hans upphälle, hans fritidssysselsättningar och nödvändigheter.

En horjävel.

Vet ni vad jag tror? Jag tror det är livsfarligt när ett barn aldrig behöver stå tillbaka. Jag tror också det är farligt att inte ställa krav på sina barn. Att låta de komma undan, fly och slippa fronta sådant de gjort. Alla gör fel. Och man måste tidigt i livet få bli klar över att det är ok att göra fel också. Men att man då måste göra om och ställa till rätta.

Kanske är det fel av mig att skriva om det här. Kanske hänger jag ut honom en smula. Eller mycket. Fast å andra sidan har jag full koll på vilka som kan ta del av det jag skriver. Och å andra sidan hade han 13 "gillar" på Facebook och en hel hög med kommentarer under horjävlen. 

Jag kände bara att jag var tvungen att få ur mig. Det är påfrestande att leva såhär och här. Jag vet faktiskt inte vad som kommer att hända. Ingen kan tvinga honom att tycka om mig, men i dagarna har jagkommit till insikt med det motsatta. Ingen kan tvinga mig till att tycka om honom heller.  Ni får ursäkta mig, men just nu har jag inte mycket till övers för honom just nu. Han är 17 år och i många avseende vuxen. Iallafall när det gäller att ta ansvar för sina handlingar. Jag har i alla lägen bara dugit när det handlat om skjuts, låna grejer eller fixa fram pengar. Men det är slut nu. GAME OVER.

Bloggen är numera låst och jag förutsätter självklart att det här inte diskuteras med andra. Inte ens jag vill diskutera det med någon just nu. Men jag vill skriva, det är mitt sätt att få ur mig saker. Kommentera gärna, jag lever i situationen och klarar att hantera objektiv kritik. Positiv som negativ. Men för övrigt så, uttryckt i klarspråk, förutsätter jag att ni håller käften.