Ghaaa.. jag längtar bort. Ja jag vet - vi har precis kommit hem, men jag vill inte vara här. Inte nu. Vill åka iväg igen, ha mer tid, mer utrymme att andas. Nu blir det gnäll. Så läs inte vidare om du inte vill veta. Och nej det här är inget jag vill älta med allt och alla, så tjata inte på mig om det här sedan. Fan - det här är min blogg och jag väljer vad som ska skrivas i den. Om jag velat prata om det som skrivs hade jag gjort det istället. Tro mig, jag älskar min Mattias. Han är källan till glädje i mitt liv. Tillsammans med barnen är han livet. Han gör mig lycklig,  han ger mig kärlek och i hans famn är jag trygg. Men... vår familj är svår. Familj?! Ja jag vet inte ens om vi är en familj. Hur vet man det? Det finns inget självklart i flera av relationerna under det här taket. Jag vet inte ens hur jag vill ha det. Ibland önskar jag att vi hade det som alla andra. Att våra roller och relationer var självklara. Att vi kunde sätta upp en FAMILY-ram med foto på väggen. Så är det inte. Finns ingen family här. Eller finns det? Jo kanske två? Eller t.o.m tre? 

Så svårt att veta vad som är rätt och fel. Att känna är enklare. Känslorna finns ju liksom där oavsett om man vill eller ej.

Jag har levt i den här situationen länge nu. Jag tänker inte för något i världen lämna min älskade M. Men jag önskar att allt vore lite enklare. Jag önskar ibland att jag hade en helt vanlig family.