Söndag och seg. Inte för att det var partaj igår, det var lugnt för min del, utan för att det blev så himla sent innan vi äntligen somnade. Visserligen kom vi i säng sent men ett litet tack ska vi nog ge Alice också för att det blev väldigt sent. Hon fortsatte sina nattliga vanor (eller ovanor) hemma hos mammi inatt och vaknade såklart tokarg. Finns liksom ingenting som funkar att trösta med, hon är bara riktigt skitarg och skriker därefter.

Tjejfest igår och det var trevligt. Tyvärr gick vi ut på stan och det kunde jag varit utan. Flera gånger om. Ville hem direkt, men av någon anledning funkade inte en enda telenortelefon i hela stan. Så det tog ett tag innan det löste sig. Tänkte faktiskt ta en taxi hem MEN jag ville ju så himla gärna sova med Alice och Lilliz också så världens bästa Bojje hämtade hem mig till dem :) Mammi och Bojje passade nämligen mina minsta igårkväll. Tack för det!

Lucas är hos sin pappa och där ska han stanna en hel VECKA till. Känns konstigt. Nu är det han som ska testa på varannan-vecka-boende och med tanke på att Lucas numera går i skolan i Fjälkinge så tror jag att det här försöket kommer lyckas bättre än det försök Linus tidigare gjort. Dessutom har Lucas en helt annan relation till sin pappa än vad Linus har. Så jag tror det kommer bli bra. Jag tycker det känns konstigt som tusan bara. Får se det från den ljusa sidan och hoppas på att det kan vara till fördel för brödrarelationen som finns här hemma just nu. Lucas och Linus bråkar jättemycket och det är tokjobbigt. Nu får de en chans att vara ifrån varandra på ett sätt de inte brukar vara. Förhoppningsvis blir det lite mer glädje när de ses då.

I fredags ringde jag förresten min chef. Har funderat avigt och rätt på hur jag ska göra till hösten. Plugga är skitsvårt att få till här hemma. Jag hinner aldrig sätta mig med det jag ska. Dessutom tycker jag det är riktigt tråkigt. Däremot har jag alltoftare känt att mitt jobb kanske inte är så pissigt som jag tidigare tyckt. För jag tycker ju om att arbeta med barn. Det är en källa till glädje. Och det fanns en tid i mitt liv då jag älskade mitt jobb. Så kanske.... kan den känslan kan komma tillbaka? Åren innan jag gick på mammaledighet var väldigt upp-å-ner här hemma. Jag mådde skit, verkligen, i långa perioder. Ni som känner oss lite närmare vet vad jag pratar om. Först utomkvedshavandeskapet, sen att inte kunna bli gravid, alla behandlingar, tillförda hormoner, misslyckande, ständiga undersökningar bla bla bla. Sen den andra delen vi drogs med: soc-besök flera gånger i veckan, falska anklagelser, hämta barn mitt i natten... ja ni som vet, ni vet ju och ni vet också hur det slutade. Nu, i efterhand, kan jag inte fatta att jag ens orkade vara på jobbet! Hur orkar man ta hand om en hel hög med barn när man inte ens orkar ta hand om sig själv?! Jag var slut. Allt var tråkigt och jag drog mig undan det mesta.

December 2007 slutade jag på jobbet. Sedan dess har jag varit där TVÅ gånger och hälsat på. Jag tog en paus. En lång paus och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle återvända. Jag vet  fortfarande inte om jag kommer att återvända. Jag har inte ens läst min facktidning under den här tiden! Jag har verkligen stängt ute jobbet helt från mitt liv. När Alice kom började livet om på något sätt. Jag älskade varje mammaledig stund med henne. Jag visste att inget i världen var viktigare just då än att få vara hemma så länge som möjligt med henne. Och samtidigt fick jag vara en närvarande mamma för pojkarna. En mamma som var hemma på eftermiddagarna efter skolan, som var ledig på loven, som hade TID. Jag mådde riktigt riktigt bra för första gången på flera år.

Eftersom pausen skulle bli lång fick vi snåla på föräldradagarna så mycket vi kunde. Där är vi idag. Jag och Mattias räknade på det hela för någon vecka sedan och kom fram till att om jag i framtiden väljer att plugga heltid så innebär det mindre ersättning för mig än om jag jobbar halvtid. Att jobba halvtid innebär däremot massa tid med barnen samt möjlighet till ledighet på sommaren. Och att jobba halvtid innebär att det ekonomiskt kommer vara ungefär som det varit under föräldraledigheten.

Idag tror jag att ett halvtidsjobb skulle kunna funka bra. Heltid är absolut uteslutet med take på vår familjesituation. Att jobba i förskola är slitigt och jag tänker ha ork att ta hand om de allra viktigaste när jag kommer hem om dagarna.  Så min önskan är att vara fortsatt föräldraledig en dag i veckan och då jobba fem timmar fyra dagar i veckan istället. Med tanke på att Mattias jobbar skift så innebär det för Alice att hon i snitt skulle behöva vara på dagis tre dagar i veckan. Mindre än femton timmar sammanlagt. Det är ok tycker jag. Alice älskar sitt Vintergatan så det känns verkligen bra om vi kan lösa det så. För pojkarna innebär det fortfarande att jag är hemma på eftermiddagarna när de kommer från skolan. Och jag då? Min filosofi när man arbetar med människor är enkel. Vill man inte vara där och kan ge det man har i uppdrag att ge så ska man sluta. Jag tror dock numera att jag har ork, kraft och glädje att ge tjugo timmar i veckan. Jobba två dagar, vara ledig en och sen jobba två igen. Gärna med de allra yngsta barnen. 

Det är min önskan, konstigt nog känns det t.o.m kul när jag tänker på det. Jag känner ett sug efter att få börja. Att få vara delaktig i de små barnens värld och se dem erövra den på sitt  eget sätt. Det är fantastiskt att få vara med om det! Och man kan bara vara med om det när man som personal verkligen känner suget efter att få vara med och när man brinner för det man gör.  Så nu återstår att höra vad chefen har att säga om saken. Han kan förmodligen inte möta mig på alla punkter. Det förstår jag såklart. Men samtidigt vet jag att han måste godkänna mitt önskemål om  att jobba halvtid. Det har jag och alla andra föräldrar rätt till så länge vi har små barn. Den 26:e ska jag träffa el bosso och snacka med honom om framtiden. Håll tummarna.

Trevlig söndagskväll :)