Lämna, hämta, lämna, hämta... Irnoiskt nog spelar Rix alltid Annas "this is my life" när jag sitter i bilen. Ja det känns verkligen mitt liv 2010. Fast ärligt talat känns det helt ok. Åtminstone när körandet slutar med "hämta" och det gör det den här veckan, Lucas är hemma och livet känns komplett.

Jag är verkligen glad för att Lucas trivs så bra i Fjälkinge, i skolan, hos pappa, med kompisarna... Men fy vad det är jobbigt ibland att inte ha han här jämt. Jag vänjer mig nog aldrig. Visseligen handlar det inte bara om att han bor växelvis, det handlar numera väldigt mycket om kompisar också. För när han är här är han ju sällan här. Som blivande trettonåring (Lucas är tonåring om drygt två månader!) hänger man hellre med kompisarna än med mamma. Jag VET det, ändå har jag svårt att vänja mig vid det. Han är liksom min lilla Lucas fortfarande. Och ändå inte. Jag saknar den där tiden ibland, när han var liten, när vi byggde Brio-tågbanan, busade järnet, badade tillsammans, när han tyckte att popcorn var fest och när  han somnade i mitt knä på fredagskvällarna. Jag saknar det. Tiden går fort, alldeles för fort.

Det skrämmer mig. För den senaste tiden känner jag att jag inte hunnit med. Känns som att jag aldrig träffar Lucas. Som att jag får sno åt mig tid för att han alltid har en massa annat. Förra helgen lockade jag med en mamma-Lucas kväll med kinamat och igår lurade jag med honom till badhuset. På lördagkväll blir det mamma-Lucas-Linus-mys (ja Alice med men hon somnar ju) igen med mat, film och godis. Har redan bokat det med honom (annars kommer snart frågan om sova hos kompis eller ha övernattningskompis här) :) Ni ser, nu är det jag som får sno åt mig kvalitetstid med honom. Innebandy, skateboarden, kompisarna, fritidsgården, tjejerna... Jo jag är glad för att han har allt det där. Jag är verkligen det. Och jag inser att det är sunt. Tro mig, livet för en blivande trettonåring kunde sett betydligt annorlunda ut. Det är en tuff värld våra barn växer upp i.

Jag tänker aldrig släppa taget om mina barn. De är livets mening, anledningen till att jag lever, andas och är lycklig. Men för att ge dem utrymme att växa måste man måste såklart släppa greppet sakta och lite i taget. Det är svårt. Som sagt - min lilla Lucas.

F-n jag är nog inte redo för en tonåring än.

Hur blir man det?