Jag har äntligen vågat mig ut i joggingspåret igen :) När jag kom hem efter rundan höll jag på att böla av glädje. Jo det är sant och det är inte första gången. Jag har pga omständigheterna varit hindrad från att göra mycket under de senaste månaderna, det har varit oerhört påfrestande att leva så och varje gång jag lyckats kliva över ett hinder har det känts som att jag återerövrat en liten bit av livet. Det har varit en märklig och mäktig känsla och den har faktiskt fått mig att gråta ibland. Det kan ha handlat om allt från att ta sig ur sängen själv till att klara av att knyta skorna. Ikväll gav jag alltså mig ut på en joggingrunda. Det kändes lite i magen till en början, men det gick bra. Märker efter en liten bit att jag rör mig helt obehindrat, jag är fri att göra vad jag vill med min kropp! Underbart! Trodde jag aldrig för några veckor sedan, men jag är FRISK. Inte bara nerskrivet på läkarintyget, utan på riktigt. Hade verkligen inga förhoppningar om någon lång runda ikväll, utan tänkte nästan börjat om på stegen i joggingskolan. Det är ju ändå 2,5 månad sedan eländet började nu och sedan jag sprang sist. Men så bestämde jag mig för att jag inte alls ville det, det kändes så surt att behöva börja om, så jag tänkte att 2+5 nog skulle passa bra. Började med att gå de där två minutrarna, sen sprang jag. Jag sprang, sprang och sprang. Känslan var underbar och jag ville bara inte stanna. Det gjorde jag inte heller. Efter 25 minuters löpning var jag hemma. Slutkörd och lycklig. Det gick inte särskilt fort, men det gick och jag är lyrisk. Lycklig över min envishet, lycklig över livet och lycklig över känslan av att verkligen vara frisk. Imorgon kommer jag ha ont och träningsvärken ska få påminna mig om varför. För att jag KAN springa. I veckan åker jag till Friskis och köper mig ett kort, det är dax att jag verkligen blir vän med min kropp igen. Fan vad livet är underbart. Det är till för att levas och jag älskar det. JAG ÄLSKAR DET!