Om livet var svårt igår så var det ju ändå ingenting emot hur det känns idag. Jag är vilsen, jag är skrajsen, jag är ta mig fanken livrädd. Och jag har ingen jävla aning. Verkligen ingen.

Dessutom känner jag att beslutet enbart ligger hos mig. Förändringen ligger hos mig. Det kvittar vad andra tycker och tänker för det är ändå jag som sitter i bergodalbanan. Det är jag som ska bemästra kurvor och backar. Just nu har jag ingen jävla aning om jag vill åka med..

Hur vet man??!